Ichigo Goes Irish

Ja det är advent och dags att tända ljusen och bara totalt mysa! Det är som mycket som händer framöver så kommer ha fullt upp före 22 december.

För det första har jag som vanligt ett helt hushåll att ta hand om, 2 barn och mig själv. Sedan så är det lite andra saker också. Barnen ska nu till helgen åka iväg igen, nästa helg, då även jag fyller år, verkar dom åka iväg till Dublin, sen helgen där efter är det också ett event och 2 dagar senare åker jag hem!

Det kommer gå väldigt fort!:D

Well här är dagen outfit iallafall, advents fin och allt ;)

Puss&Kyss

Ichigo

Nu har allt oväder från Atlanten lugnat ner sig. Vi har haft två veckors regn och en vecka storm och oväder.

Jag var sjukt glad när jag vakande i morse och insåg att det inte regnade, WOHO!! Jag får åka och rida! Och det var den bästa ritt någonsin, hästarna var pigga och glada och Colum(killen jag brukar rida ut med) vi var både lite halv goofy och tyckte att vi skulle busa med hästarna totalt. Vi hoppade över "hinder" som egentligen var gammla tunnor som låg på visa småvägar och över stora stockar och träd. Det var totalt awesome! Vi hade så kul och fort gick det, det slutade också med att under en tidpunkt så försökte min häst bocka av mig och skenade iväg med mig, men jag måste erkänna att jag knappt brydde mig. Det var så underbart att känna vinden mot ansiktet med en häst under sig och det enda du hör är ljudet av hovarna som slår mot marken som en vacker melodi.

Vi red upp på en vädigt hög oh brant kulle för att han ville visa mig en enormt vacker utsikt. Det var så himmla vackert, jag bara myste och han erbjöd sig att ta ett kort på mig då jag för en gångs skull hade mig mig kameran(!!).

Efter den totalt vilda turen så tog vi en lång skritt hem så hästarna fick lugna ner sig och vila lite. Vi pratade lite om olika event som kommer upp i Galway under december och han visste att jag fyllde år i december eftersom jag berättat det för några veckor sen så han frågade vilket datum och jag svarade 11 dec. Han frågade om jag hade några planer på att gå ut och jag sa att jag ännu inte var säker på det men han erbjöd sig att skrapa ihop lite människor så kunde vi alla gå ut och fira. Det gjorde mig asglad verkligen! Så nu jag har mina planer fixade för min födelsedag vilket är jätte roligt verkligen! WEEE! Känns skönt att ha hittat lite folk nu man börjar lära känna mer och mer. Man ska inte vara för hastig när man hittar nya kontakter, om man lär känna en person långsamt, lite i taget så är man oftast vänner längre, iallafall enligt min erfarenhet.

Ikväll så ska jag följa med på en katolsk gudstjänst. Caomihe ska konfimera sig i mars och nu har tydligen det börjats med alla förberedelser. Det är ju lite annolunda än vad vi har i Sverige som protestanter, när vi konfimeras är vi 14-15 år gammla och här på Irland är man 11-12 år gammal. Men det ska bli spännande att se vad det är för skillnader.=)

Sen skulle jag behöva uppsöka en tandläkare, har jätteont i en tand, undrar om den gårr sönder eller nått, har verkligen kalasont! =(

Jag och Guinness

Puss&Kyss

Ichigo

Musik är bland det käraste jag har. Och detta musik styckte är det absolut det vackraste jag vet. Det är så underbart och jag bara ler när jag lyssnar. Musiken kommer från en film som heter Princess mononoke eller Mononoke Hime som orginal titeln är på japanska och jag tror många utav er känner till denna film och har sett den.

Min bror fick ju insperation till sin tatuering från denna filmen och jag själv älskar filmen oerhört mycket och fann insperation från min bror och filmen. Sen blev väl mera min tatuering en konstant påminnelse och hyllning till världens mest underbara bror jag älskar så mycket. Viktor är en person som jag ser upp till, han är min största förebild och min bästa vän. Han vet hur man tar hand om sin lillasyster på bästa sätt och vi brukar alltid ha kul när vi hittar på nått tillsammans.

En sak är då säker, jag skulle vara totalt lost utan min kära storebror. <3

Viktors tatuering sitter på hans högra axel (orginalet =P)

&

min tatuering är på min högra sida, mellan revbenen och höften. (kopian =P)

Ska också tillägga att dessa små figurer är trä andar, eller kodama som dom heter på japanska. Dom är till för att skydda naturen och dess skönhet kan man väl säga. ;)

Kärlek till er alla!

//Ichigo

Jag springer och springer, mitt hjärta slår vålter, det gör så ont, jag vill kunna stanna och vila. Men jag vet om jag stannar så kommer jag att dö. Jag vänder mig om och ser dom, dom kommer efter oss, stora som hus är dom, deras vrål är frukansvärt. Jag måste fortsätta springa om jag vill leva.

Tur är jag inte ensam, men vi är ganska få i den lill grupp vi är i. Det är jag, 2 äldre män, en äldre kvinna och 2 killar som verkar vara syskon/tvillingar. Vi springer och springer genom en skog, ibland hinner dessa monster ifatt och vi måste gömma oss bakom stora stenblock för att inte dom ska känna lukten av oss, tydligen så, så länge man höll sig kring stenar och om man stog stilla tappade dom lukten av en, konstigt men tydligen var det så. Dom ser hemska ut, nästan som den håriga karaktären, Chubacca, från Star Wars. Fast minst 10-12 meter höga, har en mördarblick, klor vassa nog att skära igenom sten och försöker döda oss.

Vi kommer till slut fram till en öppning, men vi inser inte hur långt eller i vilken riktning vi sprungit i. Vi springer ut ur skogsöppningen och märker att vi hamnat uppe på ett berg, utsikten är makalös men dock har vi inte tid att titta på den. Vi har fått ett litet försprång och vi ser ett väldigt gammalt hus mitt på berget. Vi springer allt vad vi orkar fram till huset och gör upp en plan. Vi är på olika våningar i huset, de två tvillingarna står högst upp för att hålla utkik och rapportera hur nära dessa varelser är. Våningen under står jag och den äldre damen som andra utkiks vakt och har även ett gevär som vi hittat, och till sist de äldre männen längst ner i huset med var sitt gevär redo att skjuta. Våran plan var nästan perfekt och skulle funka då vi hade prefekt utkik mot skogsöppningen där vi kom ifrån men det som inte fick hända hände.

En av dessa varelser har smygit upp från sidan av huset och kvinnan jag står med får se detta och blir så rädd och tar geväret ifrån mig och skjuter mot varelsen. Den stannar till och ser ännu mera ilsken ut och ger ifrån sig ett öronbedövande vrål, strax efter hör vi ett gensvar och ut ur skogs öppningen springer dessa varelser mot huset.

Åter igen blir det till att ta flykt, vad ska vi göra, vi vill inte bli dödade, vi måste döda dessa monster. De två äldre männen är för trötta och hinner inte med våra steg och vi hör deras rop på hjälp, deras ångestfyllda skrik, men det är förskent, vi försökte skjuta dom men våra gevär var ingenting värda då dom knappt brydde sig om dom, nästan som myggbett kanske. Den äldre kvinnan drog till sig uppmärksamhet från 2-3 stycken av dessa monster då vi plötsligt fick se en militär grupp uppställde med stora vapen, något som kanske skulle funka istället för våra pyttesmå gevär.

Men det sista monstret hinner ifatt oss yngre människor, jag och killarna springer för livet och jag tittar motvilligt bakåt för att se hur nära den är. På tok för nära, om mostret stäcker ut dina armar nu är vi körda för den skulle kunna plocka upp oss utan tvekan. Men ju längre vi springer så märker vi  att vi springer brevid ett stup och nedan för stupet finns en liten vik men små rodbåtar och liknande. Tvillingarna tar tag i mig i var sin hand och vi hoppar. Vi hoppar ner i viken och efter oss hoppar monstret, vi kramar om varandra till en liten boll nästan i tro att vårat fall i vattnet kommer bli lättare.

Vi landar i vattnet utan några större smärtor och skador men mostret syns inte till. Det verkar som den druknade och inte kunde simma, en lättnad för oss. Vi tittade på varandra när vi tagit oss upp på stranden, vi skrattade, vad kunde vi göra, vi var så panikslagna men samtidigt så lyckiga över att vi hade livet i behåll.

Så avslutas min dröm och jag vaknar upp till ljudet av regn och stirrar på min klocka, klockan har slagit 10:00 på pricken och jag kände att det är dags att stiga upp.

Tvättmaskinen gick sönder igår (inte alls mitt fel), tydligen så är det något som sitter löst i den och behöver lagas. Så ingen tvätt kan tvättas idag. Jag ska bara byta lakan i pojkens säng och sen  har jag HELG!!  Dock tänkte jag åka och rida denna helg men det verkar som att vädret från Atlanten vinner åter igen. Regn regn regn regn regn regn regn regn... För er som inte är hästmänniskor så måste jag säga att det är inte bara jobbigt att rida ut i regn utan också farligt om hästarna skulle halka, så idén om att rida är fortfarande ovis. Men jag vill sooooooo bad!!

Nåja, i helgen blir det att vila upp sig inför nästa vecka och jag tänkte att jag skulle ta tag i att läsa massa klart lite böcker och dricka massa te och ha mys med mig själv så det bara skriker om det.

Vad ska ni göra för spännande i helgen?

Conal och Caomihe är borta större delen av helgen hos sin pappa. Dock så kommer Caomihe hem på lördag och Conal på söndagkväll. Conal ska få åka och kolla på en Rugby match i Dublin, en stor match, Irland mot Syd Afrika och sen så ska Karen och Karl vara barnvakt till lilla Allison.

Allison är Karens systerdotter och är 1,5 år och har downsyndrom tror jag det heter, iallafall mentalt handikappad. Men hon är dock såå sööt och gullig så jag kommer nog hänga över henne ibland =P.

Nåja, nu ska jag ligga och slöa i sängen ett tag till!

Puss&Kyss!

Ichigo

P.S.NÅGOT HAR BLIVIT KONSTIGT I BLOGGEN OCH DÄRFÖR ÄR ALL TEXT IHOPPRESSAT I EN KLUMP, HOPPAS NI KAN LÄSA ENDÅ!! D.S

Idag har varit en väldigt avslappnade dag, haft ganska lite att göra, bara tvätten och sopa golven. Efter jag var klar med det, strax efter 10:15 tiden så  gick jag och somnade om till typ 14:10..  Då ringde jag Ida en snabbis och vi klagade lite över att vi inte får vara i Luleå för tillfället.

Sedan så kom barnen hem och jag började fixa och dona för dom. Idag var verkligen en lugn dag och barnen var ändå ganska chillade för ovanlighetens skull. Jag fick väl säga åt dom lite då och då, men det var inte alls i närheten som det brukar vara. Jag fick en stund över och pratade med Ida igen, och vi pratade lite om hur man måste stänga av ens hemlängtan för att kunna fokusera på det man gör. Ida bor ju i Norrköping och jag hära så vi är båda långt bort.

Ni förstår, stänga av helt, låta bli att tänka för mycket på vad som väntar på en hemma. För mig blir det mest att stänga av tankarna om Nozz, för skulle jag börja bara få panikångest annars. Saknar din lilla hoppetossan lite för mycket egentligen! Visst är det hemskt att man måste göra  sånt men jaa? Jag vet hur jag skulle klara mig annars.

Men sen ikväll så gick jag och hämtade lilltjejen från sin Bild kurs och när jag stog där utanför och väntade såg jag föräldrar komma och köra upp på parkeringen och vänta på sina barn, det såg så mysigt ut. Jag började bara tänka på då mamma och pappa brukade hämta mig från alla möjliga olika träningar jag hade och  hur mysigt det alltid var på nått sätt. =)

Ibland saknar jag att få vara liten..

Men dock, på tal om att vara liten så kom jag och tänka på de instrument jag spelade när jag var liten, både saxofon och tvärflöjt och tänkte att när jag kommer hem från Irland till sommaren så ska jag söka igen min tvärflöjt och börja spela igen. Jag saknar att kunna spela ett instrument och jag har ju en tvärflöjt hos mamma och pappa i en garderob så, hey varför inte??

Nu ska jag lägga mig och läsa en bok eller nått, hörs sen!

Puss&Kyss

Ichigo

Barnen i en lågstadieklass fick i uppgift att rita en teckning med någon av sina föräldrar på jobbet. En flicka bidrog med följande alster:

Efter att den lilla flickan tagit med och visat teckningen hemma, återvände hon till skolan nästa dag med en lapp till klassläraren från mamman som löd: 

”Jag vill gärna klargöra ett par saker angående min dotters konstverk. Detta är INTE en teckning av mig när jag utför någon slags stångdans på en strippklubb. Jag arbetar i en järnaffär och jag hade berättat för min dotter om hur mycket pengar vi hade tjänat efter det senaste snöovädret. Bilden föreställer mig när jag säljer en snöskyffel!”.  

Hahahaha underbart säger jag bara!

Haft en väldigt trött morgon då jag inte alls sovit i natt, de har blåst så mycket att de nästan låtit som att vinden skulle slita av fönsterna från huset, otroligt illa och det var väldigt jobbigt, sååååååååå trööööööööööööött!!.

/Ichigo

Det finns många för och nackdelar med att vara Au Pair. Fördelarna är så otroligt många och inte bara för språkets skull utan också för kontakter, nya möten, lära sig att ta hand om ett hushåll, ta ansvar och lära sig att hantera barn.

Jag har under flera års tid tagit hand om barn och ungdommar i olika sammanhang och jag enligt mig själv och andra är jag bra på det. Jag är egentligen väldigt pedagogisk och lugn med barn när jag väl är omkring dom och jobbar med dom, även om det låter totalt tvärtom när jag berättar om situationer och är total frustrerad.

Men saken är den, som idag, jag och Caomihe har verkligen olika synviklar på saker och ting, men vi trivs ändå. Dock så har dagen idag gått åt att tjafsa och bråka med henne. Allt började med att hon hade en hemsk attityd mot mig denna morgon och jag sa ifrån att så får man absolut inte tala till mig eller någon annan, det är bara väldigt otrevligt. Sedan så när hon kom hem var det lungt en stund och sen så började hon bli sur över att jag lagt några dockkläder på hennes säng som låg på en tv-bänk. Saken var den att hon inte visste var hon skulle stoppa dom och tyckte att de kunde gott och väl ligga på tv-bänken, de tyckte inte jag, jag städade ju där. Sen släppte hon det och livet gick vidare i typ 30 minuter. Hon skulle koka te och frågade om hon fick se tv och jag svarade ja, sen började hon kolla vad som fanns i skafferiet för tilltugg. Hon frågde först om hon fick äta en choklad-bar och jag sa nej, hon vet mycket väl att inga sötsaker eller sliskigheter ska ätas på veckorna.

Men hon gav inte upp där heller, utan hon gick vidare till att fråga om hon fick äta kakor, åter igen gav jag henne svaret nej, och då började hon sura ihop och fråga varför. Efter en kort och enkel förklaraing till varför inte så frågade om hon fick poppa popcorn. Jisses tänkte jag och undrade just om hon inte skulle fatta vinkeln än?? Så åter igen blev svaret nej och då bröt det lös hus i helvete. Hon ville smsa sin mamma för att fråga henne istället och Karen har redan sagt till mig att när jag är hemma i huset med barnen är det jag som bestämmer och att bara höra av mig i absolut i nödfall. Och fråga om popcorn är inte nödfall.

Caomihe blev då så fruktansvärt sur åt mig och bara klagade hög och ljudligt om hur dum jag var. Hon stampade upp på sitt rum och där var hon. Jag lät henne vara en stund innan jag gick upp och pratade lugnande med henne och försökte få henne att tänka lite annorlunda, försökte få henne att förstå att jag verkligen hatade att bråka med henne och att jag inget annat vill än att bara vara vän med henne. Det gick en stund innan nästa grej kom. Vi var tvungna att hämta upp Conal från hans träning för att Karen ringde mig och sa hon skulle bli sen. Caomihe blev surig igen och vägrade ta på sig sin jacka fast det regnade. Jag gav henne ett enkelt ultimatum, jacka eller vara själv i huset..

Jackan åkte snabbt på men hon surade och var bara otrevlig åter igen. Och än en gång försökte jag förklara för henne hur jobbigt det var för mig för jag kunde absolut inte komma på vad jag gjort för fel mot henne. Hon dissade mig totalt och gick ett anant håll, jag frågade om hon skulle gå runt kvarteret medans jag var borta eller vad hon skulle göra, hon tyckte på axlarna och fortsatte gå åt sitt håll. Jag var som det var stressad för att jag var förskenad att hämta upp Conal efter att Caomihe tjafsat med mig så jag antog att hon skulle gå på en promenad.  Men halvvägs till träningen så hör jag en röst bakom mig som ropar att jag ska vänta och märkar att lilltjejen har följt efter mig hela vägen ändå.

Även på plats för att hämta pojken gormar hon, gnäller och fejkgråter och klagar högt om allt, jag känner att detta inte var rätta platsen för att säga åt henne på skarpen utan jag bara ignorerade henne vilket verkade göra susen för stunden.

Vi gick med raska steg alla tre hem, det öste ner från himmelen och man var lagomt blöt när man kom hem. Pojken gick in på sitt rum och tjejen in på hennes rum och jag dukade på bordet och stoppade på så att riset fick koka. Sedan kände jag bara att nää det här går inte, jag orkar inte med detta tjafs med lilltjejen så jag gick upp på hennes rum och sa till henne att jag inte orkar med detta, jag förstår inte vad hon vill från mig och vad jag gör för fel, jag försöker så gott jag bara kan att alltid överse saker och hjälpa dom med allt, stötta dom i allt dom gör och peppa upp dom då dom inte har någon lust till saker, eller laga lunch åt dom när dom kommer hem och fixa middag åt dom, alltid se till vad dom gillar och bara försöka göra allt så gott jag kan. Och jag bara sa att det känns inte ens som hon gillar mig eller att jag bor hos dom med tankte på hur hon visar hon hon nästan hatar mig ibland, jag förklarade för henne att de sårar mig väldigt mycket.

Hon tittade skamset ner i sängen och kröp fram med ett litet förlåt, det var inte meningen.

Jag gav henne en kram och förklarade för henne hur mycket jag tyckte om henne och hur fin männika hon egentligen var men att man får inte bete sig som hon gör. Sen så lugnade hon sig och hela kvällen har varit underbar. Caomihe har verkligen varit supersnäll och en söt liten ängel hela kvällen.

Det är sådana här gånger jag känner mig lycklig och vet att det här är det bästa yrket på jorden. När man får barn att förstå vissa saker och deras beteende ändras helt till det bättre, att veta att dom innert inne faktiskt lyssnar och vet att man vill dom väl.  Då blir jag glad, när man verkligen når fram på bra sätt, jag har verkligen känt mig tokglad hela kvällen efter mitt och lilltjejens pratstund.

Och det kommer komma fler sånna här gånger då vi går i taket på varandra, och fler gånger då vi kommer bli bästisar igen. Och det känns som en lite försmak på att vara föräldrer, men jag måste erkänna att jag innerst inne inte ogillar det, oavsätt vad jag säger ;)

Det här är sånna här dagar då man inser att inget är förgäves!

Puss&Kyss

Ichigo

Connemara, en av de vackraste platser som jorden har skådat. 
Mitt tillflykts ställe i tankarna<3

Ja idag är det åter måndag igen, måste erkänna det känns skönt. För under veckorna har jag alltid fullt upp och då som sagt, går tiden fortare=).

Hade ett litet bråk med lilltjejen imorse, hennnes attityd kan verkligen ta kål på mig ibland, finns det aldrig något slut?? Nåja, hon var frustread och arg över något jag inte riktigt hängde med på vad det var men hon tog ut det över allt och alla. Men jag förklara för henne att hade hon den tonen mot mig en gång till hade hon utegångs förbud efter det att hon kom hem från skolan. Dock blev det inte bättre just då och så fort Karl kom in i köket började hon käfta emot ännu mera. Stackars flicka, hon ligger risigt till nu om hon inte skärper sig. Men samtidigt så måste hon lära sig att det går inte att bete sig hur man vill till folk och att hela världen INTE kretsar kring henne.

Nåja, idag ska jag damsuga köket och vardags rummet, det har blivit skräpigt sedan dom hade fest här under lördagen, sen så är det att tvätta som vanligt, göra snyggt och rent på övervånigen, se till att barnen städar sina rum idag, följa med pojken till sin teater och Thaiqwando(?) och sen laga middag. Det kommer nog gå ganska smidigt skullle jag tippa på faktiskt.

Annars är det inte mycket speciellt som händer under veckan och tack och lov så har stormen seglat av till England. Så efter 4 dagars totalt tragiska stormväder är det äntligen lugnt igen. YAY!

Och joo, idag fyller Nils 21 år så ska passa på att önska grattis! =) Hoppas du får en fin och trevlig dag*kram*!

Nää ska man ta tag i allt och börja jobba nu??

Puss&kyss

Ichigo

Dagens outfit

Skjortan från Cubus
Koftan från Penny´s
Jeansen från JC
Midjebälte från Cubus
Klocka från New Look
Tofflor från Penny´s

Hehe.

Okey, nu är det många som vill byta julklappar med mig iår och jag har kommit till slutsatsen att jag verkligen inte ids sitta med detta "Byta julklappar för en viss summa man kommer överrens om-grejen"

Så nu har jag köpt julklappar till folk, och jag tänker berätta vilka. Om just DU inte är med på listan så är det just för att jag inte har råd och min ekonomi sa STOPP! Och om jag har köpt något åt dig ska du absolut inte känna dig tvingad att köpa något tillbaka, just för att man ska inte köpa julklappar för att köpa utan att de ska finnas en tanke bakom det hela och för att man verkligen vill, annars blir ju hela julklapps grejen fel!

Så jag har köpt åt vissa, och jag förväntar mig inget tillbaka, ge ger hellre än att få faktiskt! Bara så ni vet, så nu har vi löst det problemet!

Så vem har jag köpt till? Jo:

-Maja
-Magnus
-Nils
-Viktor
-Gun-Britt
-Christer
-Linn
-Ida
-Aron
-Kennes
-Macca
-David
-Rut
-Monika
-Hanna
-Nozz

Så, vad händer annars då? Jo Irland lider just nu av den värsta översvämningen på 30 år. Med andra ord, det går inte att ta sig från Galway.. ALLS! Vi är helt insnöade, eller ska jag säga invattnade.. HAHAH! Dålig jag är!

Men jaa, en del av Galway lider av översvämingen rejält, jag bor dock på den västra delen och vi ligger högre upp än vad södra delen gör så vi klarars hyfsat bra från allt vatten men de är ändå tillräckligt här. De har gått ut med en varning att ingen bör gå ut ikväll eftersom de kommer en ny omgång med regn. Just nu har vi bara lugnet före stormen, dock så börjar de blåsa upp en hel del just nu.

Idag hann jag även kika förbi stan en snabbis, hade lite ärenden att göra och fixade även lite julkort som Macca beställde med mig hem och jag lovat att fixa åt henne. Jag storstädade mitt rum vilket verkligen behövdes, de har varit risigit ett tag nu och kunde inte låta de se ut som de gjorde, speciellt inte då de ska vara 40 års kalas här ikväll.

Ni förstår, Gemma, Karens lillasyster fyller 40 år och kalaset ska hållas här i huset där jag bor. Så jag köpte en liten present åt henne. Jättesöta örhängan som  passar både till vardag och fest!

Ska bara ladda kameran nu så börjar allt snart!

Gemmas Present! Söta va!?

Puss&Kyss

Ichigo

Ja idag är de torsdag, imorgon börjar helgen typ efter kl 13:00.. Helt sjukt, det var ju precis nyss helg. Jag förstår inte att det går så här fort, verkligen såå fort..

Idag har jag verkligen haft massa att göra, torsdagar är alltid mest att göra. De ska damsugas, skura, damtorkas sopas, tömma alla soptunnor, diska, tvätta, stryka etc etc etc etc etc... Och nu är jag klar, hållt på sen klockan 10 och klockan är nu 13.00. Prefekt.

Ska hämta upp barnen från piano lektionerna kl 16:00 och det regnar sjukt mycket idag, plus att de tar 30-45 minuter att gå dit.. Wee! Nåja, ikväll ska hela familjen inklusive jag åka till Karens jobb och kolla på någon show som de anställda har fixat och tränat in, de ska bli väldigt kul, ett litet avbryt i vardagen.=)

Och vad jag ska göra i helgen har jag heller inte bestämt än, ska jag åka och rida eller åka in till stan i helgen eftersom jag sällan har råd med båda. Dock är jag i stan så finns det för mycket man vill handla i julsaker och jag kan inte ta med mig nå mer hem då väskan redan väger för mycket. Åker jag och rider så jaa, det kostar det också, men väldigt mysigt och trevligt. =)

Nåja en annan sak jag tänk på är ju julkalender..

Nästa vecka, eller jaa veckan där efter på måndag det är ju första advent, och sen är det helt plötsligt första december och julkalendern får en ny omgång på SVT. Dock verkar den suga rätt så rejält årets kalender, men jag älskar traditionen av julkalendern. Så iår har jag bestämt mig för att se om en gammal goding istället. Mysteriet på Greveholm, Diselråttor & Sjömansmöss, Jul i Kapelum, Julens Hjältar, vilken tycker ni jag ska se? Men det ska bli mysigt!=)

Idag ringde jag även Rut för att se hur det stog till med damen. För er som inte vet vem Rut är så är det min mormors syster, och jag har en väldigt fin relation med denna underbara dam som jag inprencip hela livet sett som en extra mormor typ. Jag besökte henne ofta när jag var liten och kunde spendera timmar där.  Hon är en väldigt rar kvinna som börjar komma upp i åren nu och mår inte allt för bra nu för tiden, vissa dagar bättre, andra sämre som hon själv uttryckte sig. Jag blev självklart orolig över detta och skickade henne ett vykort förra veckan så hon vet att jag tänker på henne. Men idag kände jag bara att jag var tvungen att ringa henne en snabbis för att själv höra hur hon mår.

Under omständigheterna mår hon ändå ganska bra och lät iallafall väldigt glad när jag talade med henne. Hon berättade hon tomt hon tyckte det var när jag inte är hemma, och att hon längtade tills hon fick träffa mig till jul. Hon grät nästan när hon sa det, och de gjorde jag nästan också. Jag har inte varit och hälsa på henne allt för ofta men ändå gått dit lite då och då när jag befunnit mig i Måttsund, trots allt är vi nästan grannar. Men efter att fått prata med henne så kände jag att jag verkligen saknar Rut och längtar tills jag får gå dit till henne med julklappen jag köpt åt henne. De kommer nog göra henne glad!

Jag vet att jag tjatar hela tiden om att få komma hem till jul. Och de är inte det att jag vantrivs här, de gör jag inte, men jag har mina upp och ner dagar med barnen, eller jaa, dom har problem med varandra. Deras konstanta bråk kan göra mig helt knäpp, och de är inte en gång om dag utan 100000 gånger om dagen det bråkas vilket gör mig halv nervig och inte heller är det kul för varken dom eller mig när jag måste stampa ner foten i golvet och säga ifrån och om dom inte gör som jag säger blir det bums i säng och där stannar dom tills Karen eller Karl kommer hem. Men Conal och Caomihe är verkligen supermysiga egentligen, de är två ändå väldigt väluppfostrade barn som är lite vimsiga, men vem är inte det.

Men jag har ändå hemlängtan specillt nu när de snart är december, december förstår ni är min månad på året, de är jul, man får tända ljus, massa familjetid, min födelsedag, lov och ledighet, en månad fylld med tro hopp och kärlek. Det är de jag vill ha nu, jag vill busa runt i snön med min hund, ta promenader i den underbara kylan, tända en massa ljus, sätta på nån bra tv-serie och lägga sig i soffan med Nozz och en varm kopp te och bara njuta. Jag längtar efter mina vänner så vi alla får göra en liten uppdatering på vad som hänt se i sommras, hur har alla det, är det något nytt som har hänt?

Jag längtar tills jag får krama om mina kusiner, min moster, mami&papi och viktor, och krama om Rut och önska alla en God Jul! Försöker så gott jag kan hitta julkänslan hära, och så länge jag håller mig upptagen med att planera julmyset i kyrkstugan, kolla alla julklappar och julrim för typ tusendegången, räkna dagarna och prata med folk om hur kul vi ska ha det så funkar det för mig, då känns det som att tiden går mycket snabbare och jag behöver inte vänta så länge!

Jag tror att iår kommer vara bli bästa julen någonsin. Jag har planera in en massa som ska göras fast mesta dels av tiden har gått till att planera in tid med familj och släkt, för det är dom i första hand jag vill umgås med jul och sen självklart så vill jag träffa mina väner men ni måste säga till typ snart så vi får fixa till vilka dagar och så. Några av er har jag redan planerat in tid med eftersom vissa inte är hemma så länge och jag vill hinna träffa så många som möjligt.

Saknar er, en massa massa mycket!

Puss och kram!

Ichigo

Ljudet av en polisbil kommer närmare, ljudet blir högre och högre, jag vänder mig om till dom jag står med och frågar vad som händer, dom tittar på mig med leende och säger vi ses snart... Jag står stum och förvirrad, vad är de för ljud? Men de ändras ju de låter precis som.... min väckarklocka... sakta men säker vaknar jag upp från drömmarnas värld, laptopen har som vanligt slagit av sig under natten så den gav mig inte allt för mycket ljus.. Halvt somdruken och morgontrött fumlar jag med klockan och lyckas få tyst på den. 06:53 står det på mobilen.. Jag går in på larm menyn och bestämmer mig för att slumra om i 7 minuter till..

07:00 skriker klockan åter igen, jag fumlar runt i sängen tills jag hittar telefonen under min kudde och känner hur vimmelkantig jag är, vill bara somna om på min otroligt sköna kudde men vet att barnen behöver mig samt att Karen inte alls skulle bli glad på mig om jag försov mig. Med tunga steg försöker jag hitta mina mjukisbyxor, drar på mig min sportbh och en förstort linne på det, samt en kofta. Stapplar fram till toaletten och borstar tänderna. Tittar mig själv i spegeln och inser jag ser ut som en troll varje morgon.. Håret står åt alla håll och mitt trötta ansikts utttyck gör nog inte saken bättre.

Jag kommer ihåg att jag aldrig frågade Caomihe vad hon skulle ha för lunch till skolan idag så tar mig upp till övervåningen och väcker henne försiktigt. Hon säger något som låter som "Miniorange and seriel(?)" jag tar det som svar och går ner igen in i köket.

Jag börjar med att skala morötterna och skära dom i skivor och stoppa ner dom i en kokpanna med vatten, slår på ugnen och stoppar in det djupfrysta varmkorvbrödet, kastar in en varmkorv i micron, tar fram och häller upp i två små små burkar med något slags frukostflinge aktigt och ta fram en klementin, fyller två flaskor med vatten, ta fram en yogurt, Liga kakorna och sen packar jag ner allt i varsin lunchlåda allt eftersom det blir klart.

Jag går och väcker barnen 07:15 och då gäller de att få fart på dom så dom stiger upp medans man står i dörröppningen, vilket alltid går bra med Conal, däremot Caomihe får man kämpa lite mera med.

Till slut är alla uppe och springer runt och yrar och stressar runt. Karen frågar om jag kan laga middagen nu på morgonen så kan jag följa med in till stan då hon och barnen ska in idag. Motvilligt säger jag okey, men helst vill jag bara ligga och läsa en bok eller nått. Nåja en tur in till stan kan val inte skada.

Så iallafall följer jag med barnen till bussen och efter att ha sett till att dom kom med den gick jag på en 30 minuters promenad innan jag gick hem. Kändes skönt att få lite friskluft på morgonen, man kommer igång lite mera då. När jag kom tillbaka in genom dörren så började jag med middagen, och tvätta kläder och blekte handfatet i köket. Så klockan är nu drygt 11:30 och jag har middagen klar... Bra jobbat säger jag bara.

Så nu ligger jag i min säng och småfryser lite och känner mig lagmot små trött. Sista jag ska göra innan barnen kommer hem är att städa ugnarna och stryka kläder, vilket inte kommer ta allt för lång tid, 45 min kanske?

Lägger även upp lite bilder jag tog på söndags promenad:

Mysig liten väg jag hittade

Mitten av november och grönt gräs ;)

The Bay

Efter många om och med har jag äntligen blivit klar med halsduken! Varm och go är det.
Och en annan rolig sak, ni ser att den är randig men jag har använt ett och samma garn hela tiden, garnet var redan färgat sådär läckert=)

Puss&Kyss

Ichigo

Jaa att vara barnvakt åt sjuka barn verkar ge resultat i att man själv åter igen blir sjuk. Igår kände jag att jag var ovanligt trött hela dagen och idag så somnade jag vid 11 och vaknade upp nu klockan 15:00 då Karen kommer in i huset och säger "heeeej Matilda"..

Jag flyger upp ur sängen i vetskap om att jag inte strykit kläder eller nått, bara tvättat kläder, men jag hade kokat pasta som en lättare lunch och glömt bort att diska pannan, så kastade mig in i köket. Karen hinner titta på mig och fråga om jag mådde bra, men jag sa att jag kände mig lite hängig och trodde jag haft feber på morgonen och hon tog helt plötsligt sin hand på min panna och konstaterade att jag hade feber fortfarande, hon hällde upp en kopp med varmt vatten och något pulver med smak av citron och en sked honung i det.

Medans hon gjorde det såfixade jag till lite snabbt i köket men sa också att jag inte hunnit stryka kläderna alls man att dom var tvättade, hon tittade på mig och sa att det sulle jag verkligen inte oroa mig för utan jag skulle bums i säng och vila. Det kändes iallafall skönt att hon inte blev irriterad eller nå, utan hon log hela tiden oh bad mig skynda mig till sängs.

Barnen blev lite oroliga och har kommit titt som tätt för att se till att jag lever, de är verkligen super gulligt av dom! Ikväll ska även Karen göra Sheperd's pie till middag (det är fredag, jag lagar ingen middag då!) och det ska bli sjukt sjukt gott med det!!

Nåja, jag kanske får avboka hela ridturen imorgon och boka om det, käns lite synd då det är min höjdpunkt under veckan men jaa lika bra att inte riskera något..

Nu ska jag se om jag ska fortsätta sova eller om jag ska se nått på datorn,, uhm..

Aja, vi hörs!

Puss&Kyss

Ichigo

Visst är det tragiskt. Jag sitter här och halv en halvdan msn chatt med Ida då egentligen både hon och jag borde sova men ingen utav oss är trötta nog.

Men jag satt och började tänka på en sak från Måttsundskolan. Då Idas pappa kom till våran klass och berättade om Titanc och hela den historien, och jag minns mitt intresse för denna båt har växt sen dess. Sedan dess har jag alltid facinerats av den båten, den historien och den tradegin.

Men den var väl inte riktigt det jag skulle fokusera inlägget på. Utan precis som det står högst upp, minnen jag inte minns från min skoltid. Jag minns jag tyckte om lärarna, och själva fritids etc etc. Men sen då? Vad vi gjorde, alla event, människor. Jag minns hur mycket jag hatade att gå till skolan pga elever. De var väl mer än en gång man fejkade att vara sjuk för att slippa möta de s.k klasskamraterna.

Jag kunde heller aldrig hata dom för vad som gjorde, jag bara ogillade dom rejält, ändå försökte jag tappert att bli deras vän, men man kan säga att man hatar folk men hata är verkligen ett starkt ord. Jag har svårt att hata människor egentligen.

Ni vet hur man säger "Åhh vad jag hatar henne/han" men för min del menas det oftast med ogillande, inte hatande.. Uhm, borde säga korrekta saker.. lol.. Nåja åter till ämnet.

Jag var mobbad som liten, många skulle nog säga att jag inte blev det, men en psykisk mobbing, som jag än idag kan störa mig på. "Glömma bort" att bjuda mig på födelsedags kalas, eller att försöka dumpa mig som vän så fort det fanns en öppning, eller bråka med mig för minsta lilla, hela tiden fick jag höra att jag inte dög, jag ljög tydligen om allt och var falsk. Jag blev utstött i allmänhet och hade egentligen inga riktiga vänner. Det var inte för än i slutet av 8an, som jag fick min första riktiga vän att umgås mycket med, någon som faktiskt ville vara med för den jag var, någon som tyckte om mig, någon som lyssnade. Det var min kära och älskade vän Ida.

Egentligen hade vi gått i samma klass i 8 år innan vi faktiskt tog tiden att verkligen lära känna varandra. Vi har aldrig tidigare kommit överrens superbäst och kanske vissa gånger också ogillat varandra, men med tiden mjuknade vi upp och blev bästa vänner, även om det tog 8 år.

Men jag är glad det hände, jag är glad att jag och Ida blev "the outsiders" tillsammans, för vi hade så roligt med det. Vi var stolta över det.

Jag har i hela mitt liv, tack vare detta, varit en riktig enstöring, jag gillar att vara själv. Jag lekte för mig själv och hade den enorma fantasin som vilket barn som helst har, jag lekte med mina dockor, med mina mjukdjur, med allt möjligt. Jag kunde ta en pappersrulle och göra det till det mest värdefulla jag hade.

Mina fantasier och mina lekar var allt jag hade, det var min undanflykt från verkligheten. Och självklart att åka till mormor, det var det bästa som fanns. Med mormor var jag trygg, inget kunde skada mig, vi drack bara kaffe och åt bulla, vi stickade, lyssnade på radio, såg på tv, åt tonvis med fisk, skrattade och grät tillsammans. Och att få krypa ner under mamma och pappas täcke och berätta för dom alla mina drömmar och hur mycket jag ville ha alla djur och hjälpa svältande barn i Afrika, det var min trygghet.

Visst har jag haft vänner under mina år före högstadiet, men ingen som har hängt kvar vid min sida. Med alla andra har de slutat med tjafs, dumpning, åter tillbaka till bästa vänner, dumpning igen.. Ni vet, jag hade väl ingen riktig vän som aldrig någonsin svek mig fast jag kunde göra misstag.

Och detta är anledningen jag har minnen jag inte minns. Pga av andra människor. Jag började att stöta ifrån mig händelser ganska tidigt, för att jag inte ville minnas dom, för att kunna förtsätta framåt med ett leende på läpparna. För mig är detta en svår sak att släppa idag, jag menar mitt undermetvetna har strykit bort så många av mina minnen från gymnasietiden också. Jag har så svårt att minnas, jag automatiskt stöter bort i utifall att. Är inte det tragiskt? För jag vill minnas allt, både det onda och goda, för det har trots allt format mig till den jag är idag.

De är inte som att jag ångrar något som var från då jag var liten, jag bara önskar att jag kunde haft en vän tidigare. Men Ida blev min stora räddning, Ida blev min första absolut bästa vän som jag kan lita på i vått och tort. Även om vi tjafsar så hittar vi snabbt tillbaka till varandra och de är jag så tacksam för.

Men det här tynger inte mig allt för ofta i vuxen ålder men jag känner mig ändå lite nere då jag tänker på det ibland, jag önskar jag hade mina minnen kvar, de minnen jag inte minns..

Så förstå mig nu, när jag så många gånger varit förvirrad över saker ni berättat om vi gjorde för många år sen, nu kanske ni förstå varför jag inte minns dom alla, och de är så tragiskt, speciellt för mig. Och de här är en undermetveten sak som måste tränas bort..

Så Ida, du och jag de tog tid innan vi fann varandra som vänner, men med tårfyllda ögon så önskar jag för allt i världen att vi alltid kommer vara vänner. Du är bland det finaste jag har och du är en sådan underbar människa. Jag saknar dig så otroligt mycket och längtar tills jag får se dig snart hemma bland all snö.

Tack för att du är den du är. Jag älskar dig vännen!

Love

/Matilda

Men innan jag går avslutar detta inlägg så vill jag tillägga en sak som Ida skrev om mig för några månder sedan. Hon hade en uppgift i engelskan på universitetet att skriva något med rubriken "Time Past, Time Present, Time future" och hon skickade den här till mig strax efter hon fått den betysatt. De är något som verkligen betyder mycket för mig och jag grät en "sjujäklarn" mycket när jag läste det och tänkte bara för mig själv "Äntligen någon som förstår mig från den tiden", och de är inte därför jag skrev detta inlägg ikväll om Ida, inte bara för att kunna "betala tillbaka", utan för att jag verkligen kände att jag ville och att ikväll var detta något jag tänkte, och verkligen känner.

Så läs mycket noggrant, för jag är så stolt över detta;

Time past, time present, time future
By Ida Holmqvist

I want to talk about my best friend and how much time can change things.

I’ve known her since I was six years old, it was the first day of school and we were in the same class. I come from a small village so naturally we had small classes – at first we were nine, and a few years later we were only six, due to some people moving. At first we weren’t so close – we played together but I already had my best friend, and you know what it’s like at that age – you have one “best friend” who is the most important. I remember liking her those first years, we played a lot on our free time. But she was always an outcast in our class. I don’t know what kind of preconcieved notions there are about small schools, but they have bullying.

And I would say that’s what was going on with my future friend. She was bullied. She was made fun of, people were talking behind her back, said she made stuff up, that she lied. There were times when the whole class turned against her in some discussion, and I don’t know why this happened to her, I guess she was just different.

I was no saint myself, I sometimes took part in this bullying. Sometimes it was the “schoolgirl drama” – “you can’t play with us!” and things like that. But a particular thing I remember was when the class went away on a trip together. We were sleeping in small houses and some of us found a note in the house we lived in. It was obviously written by some teacher who were there before us, and who wanted to play or make an adventure for their students. The note was burnt around the edges and said something about a ghost in the house. Some of us girls thought it would be fun to use this note to scare her, and if I remember correctly she read the note and was really scared. Then a teacher found out what we were doing and had a long chat with us. I felt very guilty after that.

But I guess I kind of matured after that. In seventh grade when we started a new school with bigger classes I started treating her better, but still preferred to hang out with my old friends. Then in eighth grade something happened. My friends didn’t talk to me as much anymore, and I felt more and more alone for each day. That’s when I started hanging out with the girl who would become my best friend. We bacame the outcasts together, and we had a lot of fun doing it. We always sat together in the classroom, or when things were too noisy in the classroom we went outside, chatting and not working. In between classes we talked trash about the people who were talking trash about us.

But after we graduated we went to different schools in high school. For a period of time we rarely talked at all, and I thought we would never be as close again. But these last few months we have found our way back to each other, and because of a lot of things that have happened I feel like we are closer than ever. She really is the most wonderful person I know, she’s always happy and has a big heart – I feel sorry for all the people who bullied her and never got the chance to know her the way I do.

We are both very different and very alike. I don’t know if we’ll be friends forever, but I hope we will and I am actually glad that you can’t turn back time.

Så sant oja!

Ta aldrig en diskution med mig över msn..

..idag är de farsdag? =)

Så därför ska jag önska Grattis till pappsen! Han är min pappa och han är helt enkelt bäst!

Älskar dig så mycket och hoppas du kör försiktigt ner till Sundsvall!

Puss och kram!

Din dotter Matilda

Saknar dig massa!

Jo, kolla in posten under veckan, du kanske får något där från Irland ;)

BTW, för er som inte alls sett min tatuering så har ni en bild här. PS lite halvtaskig bild, om ni ber snällt så kanske en ny kommer :P .DS.

Puss&Kyss

Ichigo!

PS: De skulle vara jättekul att veta vilka som läser min blogg så skriv gärna en kommentar med namn så skulle de vara "AZOM"! ;) .DS.

Kärleken..

Det finns så många sätt att älska någon på, det finns så många sätt att känna kärlek, det finns så många sätt att finna kärlek.

Jag älskar kärleken, jag är inte hel om jag inte har kärlek, jag tror ingen är hel utan kärlek.

Jag tror på kärleken, jag tror att vi alla är menade för någon, alla har en person som är deras soul mate. Jag önskar det för mig, jag önskar det för alla, vare sig ni vill ha det eller inte. Alla behöver någon.

Har du någosin varit kär i kärleken?

De har jag, många gånger. Kan ni tänka er hur de slutade?? Precis, tragiskt..

Har du någonsin älskat någon på riktigt?

Älskat för ett ögonblick många gånger, men riktigt kärlek, ja en gång.

Jag tänker väldigt ofta på kärleken som har funnits hos mig och den som kommer, den jag inte än vet något om. Det är ganska spännande, det är spännande att tänka sig själv en dag i livet gå ner till ett altare med någon som man verkligen älskar, någon som man vill spendera livet med, någon som är ens bästa vän och visar kärlek varje dag i evighet.

Jag vill ha det, jag vill gifta mig en dag med någon som jag vill spendera resten av livet med och aldrig skiljas och denne ska känna samma sak. Det är min dröm, och jag har mina egna föräldrar att se upp till. De träffades när mamma var 18 år gammal och pappa var 24 år, och än idag håller de om varandra och älskar varandra, dom har vad jag vill en dag ha.

Vad vill du med kärleken?

Jag saknar att ha någon att älska, någon att mysa med på kvällarna, säga söta saker till, hålla oskyldigt handen med, skratta och flumma runt med totalt med, krypa upp till när man ser en läskig skräck film. Jag saknar att känna mig älskad på så sätt av någon. - Även om de bara är för ett kort ögonblick.

Jag kommer aldrig skynda mig in i ett äktenskap, jag kommer aldrig att skynda mig skaffa barn, men jag vill ha det, en dag, då jag är redo, då Gud ger mig tecken på att nu är de dags. Ett äktenskap och barn blir ditt liv, och de kan man aldrig komma undan, så man måste ju veta att de blir rätt.

Jag vill känna kärleken, jag längtar tills det är min tur att få vara kär på riktigt igen..

Eller vad säger ni?

Love for love..

Jaa imorse steg jag upp och väckte barnen som vanligt, gjorde iordning deras lunch och stoppade ner i respektive lunchpåse. Det var lite stress och hets när barnen segade ner tempot lite och var nära att missa bussen... som vanligt..

Eftersom varken Karen eller Karl kom ihåg att stoppa ner pengar i den s.k "kittyburken" var jag tvungen att låna ut mina sista 15 euro åt dom för deras buss och lunch. Dom ska efter skolan till sin pianolektion så efter skolan går dom alltid och köper sig en lite lättare lunch före den lektionen och jag hämtar upp dom kl 1600.

Nåja, då insåg jag att jag har absolut inga pengar för att betala yogan så jag ringde pappa och beklagade mig över detta och han lånade ut lite pengar åt mig så jag fick gå på mig yoga.. Tack Papsen!

Nåja, jag gjorde mig iordning och drog dit 09:10 och kom in i lokalen.. Ojojoj, vad det luktade mycket rökelser.. blehh, blev väldigt illamående efter ett tag men det släppte eftersom. Nåja, yoga i övrigt är väldigt krävande skulle jag vilja påstå. De handlar inte bara om att göra konstiga rörelser och tro det är lätt.. För fanken också vad svårt det är!!

Jag menar, vissa ställningar man skulle sitta eller stå i var totalt hemska, och jag insåg också hur lite rörlighet jag har i axlar och skulderblad. Men alltså vad ont det gjorde, och när vi väl hållt på en stund så var man ju ganska uppvärmd. Så för att få er och förstå hur min rygg inte fungerar så betyder

uppvärmd rygg/kropp = så fort jag ens rör mig så knäcker de över allt i kroppen speciellt i ryggen och de låter nästan alltid som att något går av, dock är de bara muskelkramperna som släpper... Och tro mig, de är behagligt i längden men inte alltid så skönt när de väl händer, detta resluterar i mer smärta ibland..

Till och med killen som höll i de hela reagerade på att min rygg lät som att den hela tiden gick av.. Hehe..

Nåja, det var krävande för psyket lika mycket som för musklerna för min del. Här handlar de om att koncentrera sig på sin andning och vara avslappnad, något jag vet mycket lite om hur man egentligen gör, men också att orka dessa ställningar, Gud ge mig styrka, säger jag bara. Alla mina muskler bara tokskakade hela tiden, men de var väl lite skönt iallafall och få svettas av rätt anledning.

Så summa sumarum så var det både krävande och jobbigt, men det var ändå ganska kul så jag har besämt mig för att köra på detta i 6 veckor, en gång i veckan. Så nästa torsdag är det som gäller igen! Hoppas min rygg blir bättre med tiden för dom säger ju att folk med dåliga ryggar ska hålla på med yoga.

Nu ska jag städa och sen hämta barnen klockan 16:00!

Puss och kyss!

Ichigo

Till drömmarnas värld..

Sov gott..

Klicka och kolla in video klippet... Det är ju så sjukt underhållande och visar på att amerikanare är på riktigt dum i huvudet, iallafall många av dom..

Hittade denna länk på Signes blogg, så bäst säger jag bara!

I övrigt har dagen varit väldigt lugn och jag har mest bara stvättat och ornat till småsaker och hållt de snyggt och rent. Ganska tråkig dag..

Tack mamma för hjälpen med målandet i kyrkstugan!!

Tack pappa för hjälpen med mobiltjorvet!

Puss och kyss!

Ichigo

Well, jag sitter och huckalr här en massa och fick veta att de ska starta en yogakurs här i Barna och ikväll är första vändan för nybörjare, så tänkte varför inte. De kanske lättar upp smärtan i min rygg??

Nåja yoga ikväll 20:10 Irländs tid, så de blir 21:10 för Sverige.

Pusskram

Uhm, ändring, kollade fel dag, då på torsdag så ska jag gå. Inte IkvälL!

Fredag:

Jag vaknande upp och var ganska trött som vanligt, funderade på att sova längre än till 10:00 men bestämde mig för att komma igång med lite tvätt. Barnen hade varit hos sin pappa från onsdag (dom har haft lov förra veckan) så ingen var hemma. När jag kommer in i köket rätt så yrvaken så ser jag att min lilla veckopeng ligger i dagboken och där står de "Have fun with your brother this weekend!"

Jag ler lite och tänker, jaaa, tänk, de är 9 månader sen jag såg den plutten! Som jag har saknat han alltså! Jag gjorde tvätten klar och väntade in barnen som jag trodde skulle komma hem vid 14-tiden men ingen dök upp. Så jag lämnade i 2 skålar lite godis från Sverige, Bilar & Polly. Lämnade även dom en söt liten lapp som kort sagt sa "Happy Halloween! Have a fun weekend! Hugs Matilda"

Jag tog min lilla packning med mig, sprang förbi till Arabica och köpte med mig en kaffe och smörgås då jag inte hunnit äta något under dagen. Väl framme på B&B:et efter en timme i taxin, men jisses så hemsk trafik. Ibland är trafiken så ologisk, speciellt här på Irland, man fattar inte varför dom kör som dom är helt dumma i huvudet.. GAH! Hatar trafiken här!

Nåja, jag kom in på denna bakgata och i ett sött litet hört låg den ihoptryggt med några andra byggnader. Hehe, såg lite trångt ut, men mysigt. Jag öppnade dörren och där kom en äldre dam fram, 65+, halv döv och halvskrikandes så när hon ser mig säger hon "OH, YOU MUST BE MATILDA, COME ON IN!" Hehe, söt tant.

Hon visade mig till rummet och bad mig sedan komma ner för en kopp te. Jag dumpade av mina saker i världens mysigaste rum och sedan gick jag ner till den lilla matsalen. Och mitt i min väntan dyker en söt lite Millie upp. Världens sötaste Jack russel tik dyker upp och beter sig typ exakt som Nozz. Millie och jag blev bundisar på en gång och vi blev lika glada båda två när vi såg varandra under helgen! Efter mitt te så följde Millie med mig upp på rummet och myste med mig i sängen.  Hon brukar göra de med vissa gästar, men dock ytterst sällan enligt ägare.

Nåja efter många om och men dök Viktor upp och jag fick krama om min lilla storebror! Jag visade också stolt upp min tatuering och han tyckte den var mycket fin. Vi drog ut och köpte en pizza och köpte hem lite öl. Så vi satt på B&B sent på kvällen och kollade på film och funderade vad vi skulle göra under lördagen. Men vi båda var så trötta att vi aldrig orkade se klart filmen..

Lördag:

Vi steg upp vid 8-tiden, gick och åt frukost och fick även veta att de gick en turist buss till Cliffs of Mohar och Viktor ville gärna dit. Så vi tog med oss kamrerna och plånböckerna och sen så drog vi. Från 10-17 satt vi på en buss och stannade på olia ställen under vägen och fotade och åt och gick upp på ett berg och traskade runt bland klipporna och sånt. Vi fick många fina biler och var ganska så trötta när vi kom hem. Jo, vi träffade även 2 tjejer från Frankrike på denna lilla turisttur och vi tog deras telefonnummer och träffades upp på kvällen.

Vi drog up på mist 5 st pubar och drack öl och dansade irlänsk folkdans, eller iallafall försökte, hehe. Lyssnade på irlänsk musik, träffade människor och dansade lite till etc etc. Vi stötte på värsta Halloween Paraden också, och tro mig när jag säger att irlänadre sparar inte på kurtet, alla klär ut sig, gammal som ung. Vi hade så himmla kul.

Vi drog även till en nattklubb där vi dansade en massa igen till "vanlig" musik och sen så av nån anledning höll jag på att hamna mitt mellan ett slagsmål. Två killar blev väl arga åt varandra då de verkade som att de var en tjej de handlade om, men grejen var att jag hade stått där och dansat för mig själv och så helt plötlsigt ser jag att dom är på var sin sida om mig, utan att killarna ens se mig, så precis innan slagen kommer och innan vakterna kommer, så drar Viktor undan mig och jag garbbar tag i han. Jag tror iallafall att så var fallet, jag måste erkänna att jag hade inte så stor koll förutom på Viktor.

Till slut kände jag att jag inte mådde allt för bra efter några öl, att jag och Viktor drog till något ställe och köpte en macka (inte Macca alltså ;)). Vi vinkade av de franska människorna och vi drog oss tillbaka till B&Bet.

Vi kollade på klockan, 01:45 var den när vi kom tillbaka och då då åt vi och sedan däckade vi.

Vi steg åter igen upp tidigt tidigt på morgonen under söndag för att dra med samma buss turistföretag till Connemara och Kylemore Abby. Vi hade väldigt roligt och fick en väldigt lugn dag. Chaffören, Paul, tror jag märkte att jag och Vikotr var ganska trötta och slitna så han förökte göra dagen efter vårt önskemål.. "A nice chillin day.."

Även denna tur var från kl 10-17 så de hann ju mörkna en hel del så tyvärr har inte min bror hunnit se allt för mycket av Galway under dagstid, tror jag iallafall..

Vi kom tillbaka till B&Bet efter turistturen och bestämde oss för att på en gång åka till familjen i Barna och låta Viktor träffa dom jag bor och jobbar för. Barnen blev ganska blyga men de har sagt efteråt att de tyckte han verkade väldigt snäll =) Vi tog en kopp te/kaffe och sen fick vi skjuts av Karen tillbaka till stan och vi gick ut och åt på en spansk resturang som heter Cava. Supergood mat och trevlig miljö!

Så gick vi tillbaka till B&B och konstaterade att vi hade haft de oerhört kul och att de skulle dröja en och enhalv månad tills vi ses nästa gång nu till jul.

Så vi såg klart våran film från fredags, Bolt, och sen sov vi. Jag vaknande upp på måndagmorgon fett stressad och fick snabbpacka de lilla jag hade kvar, kramade om min lilla storebror och sen hoppade jag in i en taxi som tog mig hem till huset. Jag kastade av mig sakerna på sängen och började på en gång göra barnens lunchboxar. Jag väckte upp dom och allt återgick till de normala, en stund iallafall..

Sedan loggar jag in på datorn och msn och allt och börjar uppdatera mig på alla bloggar jag följer som vanligt. Men de är en blogg som står ut lite extra, min kusin Johannas blogg. Där hon skriver något som stressar upp mig en massa, de påpekades i bloggen att de hänt något väldigt allvarligt men inte sagt exakt vad som hänt. typ 5 min senare loggar hon in och berättar något fruktansvärt hemskt.

Emil Karlsson är död, har dött under helgen. Emil för mig var mesta dels en bekant men vi kunde stanna upp och heja på varandra ibland och fråga hur läget var. Han har ju både varit tillsammans under en längre tid med Johanna för nått år sen men de stannade kvar som väldigt goda vänner, samt att han rollspelade med Oskar intensivt en sommar med annat folk från Jokkmokk också. Vi hade i övrigt en hel del gemensamma kompisar. Så de kom som en bomb.. Jag kunde inte låta bli att fälla några tårar och blev allmänt depp. Även om jag inte kände Emil så värst bra så, så täker jag bara på min älskade lilla kusin Johanna och jag önskar inget annat än att bara få krama om henne och trösta henne. Och tänker på alla som sörjer efter honom. Jag tänker iallafall skicka en blomma till begravningen.

Så för er som sörjer efter Emil Karlsson så ber jag för er och jag tänker på er. Man vet aldrig när livet tar slut, så ta vara på varje minut du har kvar.

Kärlek till er alla!

//Matilda

R.I.P

Emil Karlsson

Jag ber för er som stog honom nära, familj och vänner.

Gud vara med er.