Spring, om du vill leva.
Jag springer och springer, mitt hjärta slår vålter, det gör så ont, jag vill kunna stanna och vila. Men jag vet om jag stannar så kommer jag att dö. Jag vänder mig om och ser dom, dom kommer efter oss, stora som hus är dom, deras vrål är frukansvärt. Jag måste fortsätta springa om jag vill leva.
Tur är jag inte ensam, men vi är ganska få i den lill grupp vi är i. Det är jag, 2 äldre män, en äldre kvinna och 2 killar som verkar vara syskon/tvillingar. Vi springer och springer genom en skog, ibland hinner dessa monster ifatt och vi måste gömma oss bakom stora stenblock för att inte dom ska känna lukten av oss, tydligen så, så länge man höll sig kring stenar och om man stog stilla tappade dom lukten av en, konstigt men tydligen var det så. Dom ser hemska ut, nästan som den håriga karaktären, Chubacca, från Star Wars. Fast minst 10-12 meter höga, har en mördarblick, klor vassa nog att skära igenom sten och försöker döda oss.
Vi kommer till slut fram till en öppning, men vi inser inte hur långt eller i vilken riktning vi sprungit i. Vi springer ut ur skogsöppningen och märker att vi hamnat uppe på ett berg, utsikten är makalös men dock har vi inte tid att titta på den. Vi har fått ett litet försprång och vi ser ett väldigt gammalt hus mitt på berget. Vi springer allt vad vi orkar fram till huset och gör upp en plan. Vi är på olika våningar i huset, de två tvillingarna står högst upp för att hålla utkik och rapportera hur nära dessa varelser är. Våningen under står jag och den äldre damen som andra utkiks vakt och har även ett gevär som vi hittat, och till sist de äldre männen längst ner i huset med var sitt gevär redo att skjuta. Våran plan var nästan perfekt och skulle funka då vi hade prefekt utkik mot skogsöppningen där vi kom ifrån men det som inte fick hända hände.
En av dessa varelser har smygit upp från sidan av huset och kvinnan jag står med får se detta och blir så rädd och tar geväret ifrån mig och skjuter mot varelsen. Den stannar till och ser ännu mera ilsken ut och ger ifrån sig ett öronbedövande vrål, strax efter hör vi ett gensvar och ut ur skogs öppningen springer dessa varelser mot huset.
Åter igen blir det till att ta flykt, vad ska vi göra, vi vill inte bli dödade, vi måste döda dessa monster. De två äldre männen är för trötta och hinner inte med våra steg och vi hör deras rop på hjälp, deras ångestfyllda skrik, men det är förskent, vi försökte skjuta dom men våra gevär var ingenting värda då dom knappt brydde sig om dom, nästan som myggbett kanske. Den äldre kvinnan drog till sig uppmärksamhet från 2-3 stycken av dessa monster då vi plötsligt fick se en militär grupp uppställde med stora vapen, något som kanske skulle funka istället för våra pyttesmå gevär.
Men det sista monstret hinner ifatt oss yngre människor, jag och killarna springer för livet och jag tittar motvilligt bakåt för att se hur nära den är. På tok för nära, om mostret stäcker ut dina armar nu är vi körda för den skulle kunna plocka upp oss utan tvekan. Men ju längre vi springer så märker vi att vi springer brevid ett stup och nedan för stupet finns en liten vik men små rodbåtar och liknande. Tvillingarna tar tag i mig i var sin hand och vi hoppar. Vi hoppar ner i viken och efter oss hoppar monstret, vi kramar om varandra till en liten boll nästan i tro att vårat fall i vattnet kommer bli lättare.
Vi landar i vattnet utan några större smärtor och skador men mostret syns inte till. Det verkar som den druknade och inte kunde simma, en lättnad för oss. Vi tittade på varandra när vi tagit oss upp på stranden, vi skrattade, vad kunde vi göra, vi var så panikslagna men samtidigt så lyckiga över att vi hade livet i behåll.
Så avslutas min dröm och jag vaknar upp till ljudet av regn och stirrar på min klocka, klockan har slagit 10:00 på pricken och jag kände att det är dags att stiga upp.
Tvättmaskinen gick sönder igår (inte alls mitt fel), tydligen så är det något som sitter löst i den och behöver lagas. Så ingen tvätt kan tvättas idag. Jag ska bara byta lakan i pojkens säng och sen har jag HELG!! Dock tänkte jag åka och rida denna helg men det verkar som att vädret från Atlanten vinner åter igen. Regn regn regn regn regn regn regn regn... För er som inte är hästmänniskor så måste jag säga att det är inte bara jobbigt att rida ut i regn utan också farligt om hästarna skulle halka, så idén om att rida är fortfarande ovis. Men jag vill sooooooo bad!!
Nåja, i helgen blir det att vila upp sig inför nästa vecka och jag tänkte att jag skulle ta tag i att läsa massa klart lite böcker och dricka massa te och ha mys med mig själv så det bara skriker om det.
Vad ska ni göra för spännande i helgen?
Conal och Caomihe är borta större delen av helgen hos sin pappa. Dock så kommer Caomihe hem på lördag och Conal på söndagkväll. Conal ska få åka och kolla på en Rugby match i Dublin, en stor match, Irland mot Syd Afrika och sen så ska Karen och Karl vara barnvakt till lilla Allison.
Allison är Karens systerdotter och är 1,5 år och har downsyndrom tror jag det heter, iallafall mentalt handikappad. Men hon är dock såå sööt och gullig så jag kommer nog hänga över henne ibland =P.
Nåja, nu ska jag ligga och slöa i sängen ett tag till!
Puss&Kyss!
Ichigo
P.S.NÅGOT HAR BLIVIT KONSTIGT I BLOGGEN OCH DÄRFÖR ÄR ALL TEXT IHOPPRESSAT I EN KLUMP, HOPPAS NI KAN LÄSA ENDÅ!! D.S
