Ichigo Goes Irish

Ja, denna helg är den sista helgen jag har med min Irländska familj. Det känns så konstigt, fast allt har gått så fort så känns allt så b-igt.. En del av mig skulle nog vilja stanna ett tag till. Jag känner lite grann att en del av mig är inte redo att komma hem än.

Fast ändå är jag det. Jag vill inget hellre än att komma hem och börja med mitt nya jag. Jag vill skynda mig hem och krama om alla jag saknar, äta svensk mat, njuta av att prata svenska.. För tro mig, man blir lite less på att bara prata engelska hela tiden:P

Jag tror att jag fäst mig mer vid Irland än vad någonsin kunnat ana eller ens gissat att jag skulle göra.

Jag kommer för alltid bevara mina minnen från året på Irland. Jag har växt som person otroligt mycket, lite klokare, lite visare. Jag har gått igenom mycket hos mig själv och upptäckt sidor jag inte visste jag hade. Jag är så otroligt stolt över mig själv, att jag klarade detta. Jag är en sådan här person som är så hemmakär, mamma och pappakär, och speciellt Nozzkär. Och det har varit tufft för mig, speciellt i början, att släppa det. Att klippa navelsträngen som man brukar säga. Att lära sig att vara helt självständig, att inte vara beroende av någon annan än sig själv.

Resan har varit lång och krokig, men det har gått. Gud har varit med mig i varje steg jag tagit så jag kan inte annat än att buga och bocka.

Men jag har också några vänner och min familj att tacka, för allt stöd och pepp som ni gett mig när jag haft det som svårast. Att höra att ni är stolta gör mig väldigt glad.

Tack till er som funnits där för mig! Ni är guld värda!

Solnedgången i Barna's hamn. Så vackert!

Nästa fredag, då kommer MamiPapi och Macca hit och flänger runt med mig en helg innan vi drar hem helt. Så måndag den 12/7, då flyttar jag tillbaka till Sverige, till Luleå.

Shit... det är så snart...werid...