Ichigo Goes Irish

Jag är: En trött Ichigo
Jag sover: när jag är trött.
Jag blir glad av: Kärlek, hopp, tro och människor
Vem kramade du senast:  Conal
Vad sa du senast: "When are we going to Gemma?"
Gröna eller röda äpplen: Varierar.
Vem ringer du när du blir arg: Macca eller Ida.
Vad skulle du behöva just nu:  En stor fet kram.
Har du snygga skor: Yes!

Vilken tid gick du upp idag: 10:10
Vad var det första du sa imorse:  "mooohöööö... vill inte stiga upp.."
Har du sovit i din egna säng inatt: Nope, inte de senaste 3 månaderna iallafall. Sov i "min" säng på Irland..
Har någon annan sovit i din säng i natt: Jo, min isbjörn Sitka
Vad såg du senast på tv: Harry Potter och Halvblodsprinsen
Kan du spela fotboll: Nog kan jag.
Senaste personen du skickade ett sms till: Macca
Senaste personen som du fick ett sms av: Macca
Senaste personen du ringde till:  Pappa

Senaste personen som ringde till dig: Pappa 

Senaste personen som fick dig att skratta: Conal
Senaste personen du pussade:  minns inte..
Senaste personen du hörde sjunga:  Minns inte..
Senaste personen som fick dig arg:  Minns inte..
Senaste filmen du såg: Harry Potter och Halvblodsprinsen
Senaste låten du lyssnade på:  Right where it belongs - NIN
Ditt liv med ett ord: Händelserikt
Gjort idag: Städa hela huset för sista gången, tagit en dusch, packat ner det mesta inför hemresan.. Är helt slut och trött nu...
Vad drack du senast:  Vatten
Vad ska du göra imorgon: Vara med MamiPapi och Macca som kommer hit! Och vinka hejdå till familjen!
Har du gråtit till en film någon gång: Varjegång typ..
Sista meningen innan du går: See Ya Back Home!

Imorgon, torsdag, är min sista arbetsdag som au pair. Kan inte annat säga att allt känns superskumt...

På fredag så kommer Pappa, Mamma och Macca hit! Jag längtar så mycket!

 

Det finns så mycket jag kommer sakna.. Cliffs of Mohar är en utav sakerna!!

 

Ett bildspel av mitt år kommer att dyka upp under nästa vecka, det är under produktion!

 

Och på måndag får jag krama om min bror!! Saknar dig brorsan!! *Stor fet kram*

 

Jag är alltid på jakt efter människor som kan berika mitt liv och andras med insperation.

 

Nick Vujicic, är en man som håller i en föreläsning som heter "No Arms, No Legs, No Worries". Han föddes själv utan ben och armar. När han var 8 år ville han dö just för han såg ingenting posetivt i sitt liv, han koncentrerade sig bara på allt han inte kunde göra...

 

Men ju äldre han blev så vände hans attityd, idag har han motivationen "From No Limbs to No Limit" (Från inga lemar till ingen gräns). Han älskar att simma och bada, spela golf och musik bland annat.

 

Han gör det ingen tror är möjligt. Människor har nog alltid haft, kommer alltid att ha en viss uppfattning att dom som är handikappade på nått sätt får mindre ut ur livet på det sättet att dom inte kan göra samma saker som vi "normala".

 

Nick Vujicic är en utav de människor som berikar mitt liv. Han ger insperationen att man ska leva livet, att vad som än händer, att hur många gånger man än faller så tar man sig alltid upp, så länge man själv inser att man faktiskt kan!

 

Gud Välsigne.

 

http://lifewithoutlimbs.org/

 

 

Jag hittade en Matilda låt som jag faktiskt tyckte var bra:P

 

Vad tycker ni?

Ja, denna helg är den sista helgen jag har med min Irländska familj. Det känns så konstigt, fast allt har gått så fort så känns allt så b-igt.. En del av mig skulle nog vilja stanna ett tag till. Jag känner lite grann att en del av mig är inte redo att komma hem än.

 

Fast ändå är jag det. Jag vill inget hellre än att komma hem och börja med mitt nya jag. Jag vill skynda mig hem och krama om alla jag saknar, äta svensk mat, njuta av att prata svenska.. För tro mig, man blir lite less på att bara prata engelska hela tiden:P

 

Jag tror att jag fäst mig mer vid Irland än vad någonsin kunnat ana eller ens gissat att jag skulle göra.

 

Jag kommer för alltid bevara mina minnen från året på Irland. Jag har växt som person otroligt mycket, lite klokare, lite visare. Jag har gått igenom mycket hos mig själv och upptäckt sidor jag inte visste jag hade. Jag är så otroligt stolt över mig själv, att jag klarade detta. Jag är en sådan här person som är så hemmakär, mamma och pappakär, och speciellt Nozzkär. Och det har varit tufft för mig, speciellt i början, att släppa det. Att klippa navelsträngen som man brukar säga. Att lära sig att vara helt självständig, att inte vara beroende av någon annan än sig själv.

 

Resan har varit lång och krokig, men det har gått. Gud har varit med mig i varje steg jag tagit så jag kan inte annat än att buga och bocka.

 

Men jag har också några vänner och min familj att tacka, för allt stöd och pepp som ni gett mig när jag haft det som svårast. Att höra att ni är stolta gör mig väldigt glad.

 

Tack till er som funnits där för mig! Ni är guld värda!

 

 

Solnedgången i Barna's hamn. Så vackert!

 

Nästa fredag, då kommer MamiPapi och Macca hit och flänger runt med mig en helg innan vi drar hem helt. Så måndag den 12/7, då flyttar jag tillbaka till Sverige, till Luleå.

 

Shit... det är så snart...werid...