Ichigo Goes Irish

Det finns många för och nackdelar med att vara Au Pair. Fördelarna är så otroligt många och inte bara för språkets skull utan också för kontakter, nya möten, lära sig att ta hand om ett hushåll, ta ansvar och lära sig att hantera barn.

Jag har under flera års tid tagit hand om barn och ungdommar i olika sammanhang och jag enligt mig själv och andra är jag bra på det. Jag är egentligen väldigt pedagogisk och lugn med barn när jag väl är omkring dom och jobbar med dom, även om det låter totalt tvärtom när jag berättar om situationer och är total frustrerad.

Men saken är den, som idag, jag och Caomihe har verkligen olika synviklar på saker och ting, men vi trivs ändå. Dock så har dagen idag gått åt att tjafsa och bråka med henne. Allt började med att hon hade en hemsk attityd mot mig denna morgon och jag sa ifrån att så får man absolut inte tala till mig eller någon annan, det är bara väldigt otrevligt. Sedan så när hon kom hem var det lungt en stund och sen så började hon bli sur över att jag lagt några dockkläder på hennes säng som låg på en tv-bänk. Saken var den att hon inte visste var hon skulle stoppa dom och tyckte att de kunde gott och väl ligga på tv-bänken, de tyckte inte jag, jag städade ju där. Sen släppte hon det och livet gick vidare i typ 30 minuter. Hon skulle koka te och frågade om hon fick se tv och jag svarade ja, sen började hon kolla vad som fanns i skafferiet för tilltugg. Hon frågde först om hon fick äta en choklad-bar och jag sa nej, hon vet mycket väl att inga sötsaker eller sliskigheter ska ätas på veckorna.

Men hon gav inte upp där heller, utan hon gick vidare till att fråga om hon fick äta kakor, åter igen gav jag henne svaret nej, och då började hon sura ihop och fråga varför. Efter en kort och enkel förklaraing till varför inte så frågade om hon fick poppa popcorn. Jisses tänkte jag och undrade just om hon inte skulle fatta vinkeln än?? Så åter igen blev svaret nej och då bröt det lös hus i helvete. Hon ville smsa sin mamma för att fråga henne istället och Karen har redan sagt till mig att när jag är hemma i huset med barnen är det jag som bestämmer och att bara höra av mig i absolut i nödfall. Och fråga om popcorn är inte nödfall.

Caomihe blev då så fruktansvärt sur åt mig och bara klagade hög och ljudligt om hur dum jag var. Hon stampade upp på sitt rum och där var hon. Jag lät henne vara en stund innan jag gick upp och pratade lugnande med henne och försökte få henne att tänka lite annorlunda, försökte få henne att förstå att jag verkligen hatade att bråka med henne och att jag inget annat vill än att bara vara vän med henne. Det gick en stund innan nästa grej kom. Vi var tvungna att hämta upp Conal från hans träning för att Karen ringde mig och sa hon skulle bli sen. Caomihe blev surig igen och vägrade ta på sig sin jacka fast det regnade. Jag gav henne ett enkelt ultimatum, jacka eller vara själv i huset..

Jackan åkte snabbt på men hon surade och var bara otrevlig åter igen. Och än en gång försökte jag förklara för henne hur jobbigt det var för mig för jag kunde absolut inte komma på vad jag gjort för fel mot henne. Hon dissade mig totalt och gick ett anant håll, jag frågade om hon skulle gå runt kvarteret medans jag var borta eller vad hon skulle göra, hon tyckte på axlarna och fortsatte gå åt sitt håll. Jag var som det var stressad för att jag var förskenad att hämta upp Conal efter att Caomihe tjafsat med mig så jag antog att hon skulle gå på en promenad.  Men halvvägs till träningen så hör jag en röst bakom mig som ropar att jag ska vänta och märkar att lilltjejen har följt efter mig hela vägen ändå.

Även på plats för att hämta pojken gormar hon, gnäller och fejkgråter och klagar högt om allt, jag känner att detta inte var rätta platsen för att säga åt henne på skarpen utan jag bara ignorerade henne vilket verkade göra susen för stunden.

Vi gick med raska steg alla tre hem, det öste ner från himmelen och man var lagomt blöt när man kom hem. Pojken gick in på sitt rum och tjejen in på hennes rum och jag dukade på bordet och stoppade på så att riset fick koka. Sedan kände jag bara att nää det här går inte, jag orkar inte med detta tjafs med lilltjejen så jag gick upp på hennes rum och sa till henne att jag inte orkar med detta, jag förstår inte vad hon vill från mig och vad jag gör för fel, jag försöker så gott jag bara kan att alltid överse saker och hjälpa dom med allt, stötta dom i allt dom gör och peppa upp dom då dom inte har någon lust till saker, eller laga lunch åt dom när dom kommer hem och fixa middag åt dom, alltid se till vad dom gillar och bara försöka göra allt så gott jag kan. Och jag bara sa att det känns inte ens som hon gillar mig eller att jag bor hos dom med tankte på hur hon visar hon hon nästan hatar mig ibland, jag förklarade för henne att de sårar mig väldigt mycket.

Hon tittade skamset ner i sängen och kröp fram med ett litet förlåt, det var inte meningen.

Jag gav henne en kram och förklarade för henne hur mycket jag tyckte om henne och hur fin männika hon egentligen var men att man får inte bete sig som hon gör. Sen så lugnade hon sig och hela kvällen har varit underbar. Caomihe har verkligen varit supersnäll och en söt liten ängel hela kvällen.

Det är sådana här gånger jag känner mig lycklig och vet att det här är det bästa yrket på jorden. När man får barn att förstå vissa saker och deras beteende ändras helt till det bättre, att veta att dom innert inne faktiskt lyssnar och vet att man vill dom väl.  Då blir jag glad, när man verkligen når fram på bra sätt, jag har verkligen känt mig tokglad hela kvällen efter mitt och lilltjejens pratstund.

Och det kommer komma fler sånna här gånger då vi går i taket på varandra, och fler gånger då vi kommer bli bästisar igen. Och det känns som en lite försmak på att vara föräldrer, men jag måste erkänna att jag innerst inne inte ogillar det, oavsätt vad jag säger ;)

Det här är sånna här dagar då man inser att inget är förgäves!

Puss&Kyss

Ichigo

Connemara, en av de vackraste platser som jorden har skådat. 
Mitt tillflykts ställe i tankarna<3