Ichigo Goes Irish

Visst är det tragiskt. Jag sitter här och halv en halvdan msn chatt med Ida då egentligen både hon och jag borde sova men ingen utav oss är trötta nog.

Men jag satt och började tänka på en sak från Måttsundskolan. Då Idas pappa kom till våran klass och berättade om Titanc och hela den historien, och jag minns mitt intresse för denna båt har växt sen dess. Sedan dess har jag alltid facinerats av den båten, den historien och den tradegin.

Men den var väl inte riktigt det jag skulle fokusera inlägget på. Utan precis som det står högst upp, minnen jag inte minns från min skoltid. Jag minns jag tyckte om lärarna, och själva fritids etc etc. Men sen då? Vad vi gjorde, alla event, människor. Jag minns hur mycket jag hatade att gå till skolan pga elever. De var väl mer än en gång man fejkade att vara sjuk för att slippa möta de s.k klasskamraterna.

Jag kunde heller aldrig hata dom för vad som gjorde, jag bara ogillade dom rejält, ändå försökte jag tappert att bli deras vän, men man kan säga att man hatar folk men hata är verkligen ett starkt ord. Jag har svårt att hata människor egentligen.

Ni vet hur man säger "Åhh vad jag hatar henne/han" men för min del menas det oftast med ogillande, inte hatande.. Uhm, borde säga korrekta saker.. lol.. Nåja åter till ämnet.

Jag var mobbad som liten, många skulle nog säga att jag inte blev det, men en psykisk mobbing, som jag än idag kan störa mig på. "Glömma bort" att bjuda mig på födelsedags kalas, eller att försöka dumpa mig som vän så fort det fanns en öppning, eller bråka med mig för minsta lilla, hela tiden fick jag höra att jag inte dög, jag ljög tydligen om allt och var falsk. Jag blev utstött i allmänhet och hade egentligen inga riktiga vänner. Det var inte för än i slutet av 8an, som jag fick min första riktiga vän att umgås mycket med, någon som faktiskt ville vara med för den jag var, någon som tyckte om mig, någon som lyssnade. Det var min kära och älskade vän Ida.

Egentligen hade vi gått i samma klass i 8 år innan vi faktiskt tog tiden att verkligen lära känna varandra. Vi har aldrig tidigare kommit överrens superbäst och kanske vissa gånger också ogillat varandra, men med tiden mjuknade vi upp och blev bästa vänner, även om det tog 8 år.

Men jag är glad det hände, jag är glad att jag och Ida blev "the outsiders" tillsammans, för vi hade så roligt med det. Vi var stolta över det.

Jag har i hela mitt liv, tack vare detta, varit en riktig enstöring, jag gillar att vara själv. Jag lekte för mig själv och hade den enorma fantasin som vilket barn som helst har, jag lekte med mina dockor, med mina mjukdjur, med allt möjligt. Jag kunde ta en pappersrulle och göra det till det mest värdefulla jag hade.

Mina fantasier och mina lekar var allt jag hade, det var min undanflykt från verkligheten. Och självklart att åka till mormor, det var det bästa som fanns. Med mormor var jag trygg, inget kunde skada mig, vi drack bara kaffe och åt bulla, vi stickade, lyssnade på radio, såg på tv, åt tonvis med fisk, skrattade och grät tillsammans. Och att få krypa ner under mamma och pappas täcke och berätta för dom alla mina drömmar och hur mycket jag ville ha alla djur och hjälpa svältande barn i Afrika, det var min trygghet.

Visst har jag haft vänner under mina år före högstadiet, men ingen som har hängt kvar vid min sida. Med alla andra har de slutat med tjafs, dumpning, åter tillbaka till bästa vänner, dumpning igen.. Ni vet, jag hade väl ingen riktig vän som aldrig någonsin svek mig fast jag kunde göra misstag.

Och detta är anledningen jag har minnen jag inte minns. Pga av andra människor. Jag började att stöta ifrån mig händelser ganska tidigt, för att jag inte ville minnas dom, för att kunna förtsätta framåt med ett leende på läpparna. För mig är detta en svår sak att släppa idag, jag menar mitt undermetvetna har strykit bort så många av mina minnen från gymnasietiden också. Jag har så svårt att minnas, jag automatiskt stöter bort i utifall att. Är inte det tragiskt? För jag vill minnas allt, både det onda och goda, för det har trots allt format mig till den jag är idag.

De är inte som att jag ångrar något som var från då jag var liten, jag bara önskar att jag kunde haft en vän tidigare. Men Ida blev min stora räddning, Ida blev min första absolut bästa vän som jag kan lita på i vått och tort. Även om vi tjafsar så hittar vi snabbt tillbaka till varandra och de är jag så tacksam för.

Men det här tynger inte mig allt för ofta i vuxen ålder men jag känner mig ändå lite nere då jag tänker på det ibland, jag önskar jag hade mina minnen kvar, de minnen jag inte minns..

Så förstå mig nu, när jag så många gånger varit förvirrad över saker ni berättat om vi gjorde för många år sen, nu kanske ni förstå varför jag inte minns dom alla, och de är så tragiskt, speciellt för mig. Och de här är en undermetveten sak som måste tränas bort..

Så Ida, du och jag de tog tid innan vi fann varandra som vänner, men med tårfyllda ögon så önskar jag för allt i världen att vi alltid kommer vara vänner. Du är bland det finaste jag har och du är en sådan underbar människa. Jag saknar dig så otroligt mycket och längtar tills jag får se dig snart hemma bland all snö.

Tack för att du är den du är. Jag älskar dig vännen!

Love

/Matilda

Men innan jag går avslutar detta inlägg så vill jag tillägga en sak som Ida skrev om mig för några månder sedan. Hon hade en uppgift i engelskan på universitetet att skriva något med rubriken "Time Past, Time Present, Time future" och hon skickade den här till mig strax efter hon fått den betysatt. De är något som verkligen betyder mycket för mig och jag grät en "sjujäklarn" mycket när jag läste det och tänkte bara för mig själv "Äntligen någon som förstår mig från den tiden", och de är inte därför jag skrev detta inlägg ikväll om Ida, inte bara för att kunna "betala tillbaka", utan för att jag verkligen kände att jag ville och att ikväll var detta något jag tänkte, och verkligen känner.

Så läs mycket noggrant, för jag är så stolt över detta;

Time past, time present, time future
By Ida Holmqvist

I want to talk about my best friend and how much time can change things.

I’ve known her since I was six years old, it was the first day of school and we were in the same class. I come from a small village so naturally we had small classes – at first we were nine, and a few years later we were only six, due to some people moving. At first we weren’t so close – we played together but I already had my best friend, and you know what it’s like at that age – you have one “best friend” who is the most important. I remember liking her those first years, we played a lot on our free time. But she was always an outcast in our class. I don’t know what kind of preconcieved notions there are about small schools, but they have bullying.

And I would say that’s what was going on with my future friend. She was bullied. She was made fun of, people were talking behind her back, said she made stuff up, that she lied. There were times when the whole class turned against her in some discussion, and I don’t know why this happened to her, I guess she was just different.

I was no saint myself, I sometimes took part in this bullying. Sometimes it was the “schoolgirl drama” – “you can’t play with us!” and things like that. But a particular thing I remember was when the class went away on a trip together. We were sleeping in small houses and some of us found a note in the house we lived in. It was obviously written by some teacher who were there before us, and who wanted to play or make an adventure for their students. The note was burnt around the edges and said something about a ghost in the house. Some of us girls thought it would be fun to use this note to scare her, and if I remember correctly she read the note and was really scared. Then a teacher found out what we were doing and had a long chat with us. I felt very guilty after that.

But I guess I kind of matured after that. In seventh grade when we started a new school with bigger classes I started treating her better, but still preferred to hang out with my old friends. Then in eighth grade something happened. My friends didn’t talk to me as much anymore, and I felt more and more alone for each day. That’s when I started hanging out with the girl who would become my best friend. We bacame the outcasts together, and we had a lot of fun doing it. We always sat together in the classroom, or when things were too noisy in the classroom we went outside, chatting and not working. In between classes we talked trash about the people who were talking trash about us.

But after we graduated we went to different schools in high school. For a period of time we rarely talked at all, and I thought we would never be as close again. But these last few months we have found our way back to each other, and because of a lot of things that have happened I feel like we are closer than ever. She really is the most wonderful person I know, she’s always happy and has a big heart – I feel sorry for all the people who bullied her and never got the chance to know her the way I do.

We are both very different and very alike. I don’t know if we’ll be friends forever, but I hope we will and I am actually glad that you can’t turn back time.