Saken är den..
Saken är den att min hemlängtar börjar bli lite farlig just nu.. Jag funderar seriöst att åka hem.. Jag ska låta de gå nån vecka till, men jag funderar på att söka jobb hemma och får jag nått så kanske jag pallar mig hem.
Jag älskar Irland, men jag älskar mitt hem ännu mer och jag är inte som min bror direkt. Jag kan inte åka iväg så långt bort så lång tid. Kanske är jag inte redo för de eller så är de här inte min grej bara. Jag bestämde de här i all hast och sen drog jag, hann inte vänja mig med tanken.
Jag tror ett år var för mycket att välja, man tycker ett år är som en fis i rymden, men när man väl är här så känner man sig inte allt för pepp. Kanske blir de bättre efter att mamma och pappa kommer hit om 17 dagar, kanske inte. Jag vet inte nått längre.. jag funderar bara på om de här var ett misstag och jag frågar mig hela tiden vad jag gör här. Men om jag kommer hem så kommer jag säkert efter ett tag fråga mig själv vad jag gör hemma och varför jag inte stannade kvar..
En sak är då säker, jag längtar galet mycket tills mina päron kommer och jag längtar galet mycket till jul då jag får komma hem...
Gu vad jag längtar hem!
Jag har verkligen en tyck synd om sig själv vecka.. jag är både tragisk och patetisk..
Du är inte alls tragisk eller patetisk! Alla längtar hem ibland, till och med jag har funderat på att flytta hem och jag är ändå kvar i samma land. Det är nog som du säger, prova på ett tag till, funkar det verkligen inte och du mår dåligt av att vara borta så åk hem då, det är ingen big deal, då har du åtminstone provat. Och stannar du trots allt i ett år, då har du ju ändå fått ut så mycket av det, och blivit starkare! Men gör som du känner för tycker jag, ingen mening att göra något som man mår dåligt av.
Ja, det är mycket som Ida säger så det är inte direkt någon mening att upprepa det. Allting du har varit med om stärker dig som person och du växer som individ. Det är inte som att det är ett misslyckande.
Dock så tror jag mest att det du känner just nu kommer gå över. Du har kommit till den punkten att insikten äntligen kommit ikapp dig och framtiden är lite väl skrämmande stor, vilket mest troligen är orsaken till allting. Du ska se att allting blir bättre, och jag tror definitivt att dina föräldrars besök kommer ge dig nya krafter!
Kämpa på! Gambatte!
Ja, tragiskt eller patetisk är du ju verkligen inte. Kalla inte dig själv för såna saker, då blir det bara värre! Jag förstår att det känns skitjobbigt, och jag säger som Ida; åk hem om du verkligen, verkligen känner för det. Men förhasta dig inte, vänta tills du mår bättre och tänk över det då. Luleå finns ju alltid kvar!
Alla har redan sagt det så fint ovan. Lyssna på dem. Det är visa ord.
Du vet ungefär vad jag tycker också. Det har jag sagt till dej. Det är väldigt likvärdigt med vad alla andra säger.
Jag tror också att du kommer må mycket bättre när du får se dina föräldrar ett tag. I know I would.
Och oroa dej inte för mycket om hemlängtan och allt du känner. Det är normalt! Jag känner också så ibland fast jag bara rest korta vägar inom landet och inte stannat så länge.
Du är inte tragisk eller patetisk. Se upp så du inte gör det till en sanning för dej själv, för det är det verkligen inte! Du är INTE patetisk. Du är stark och modig, enligt mej.
Tänk positivt och följ ditt hjärta.
Alla har redan sagt det så fint ovan. Lyssna på dem. Det är visa ord.
Du vet ungefär vad jag tycker också. Det har jag sagt till dej. Det är väldigt likvärdigt med vad alla andra säger.
Jag tror också att du kommer må mycket bättre när du får se dina föräldrar ett tag. I know I would.
Och oroa dej inte för mycket om hemlängtan och allt du känner. Det är normalt! Jag känner också så ibland fast jag bara rest korta vägar inom landet och inte stannat så länge.
Du är inte tragisk eller patetisk. Se upp så du inte gör det till en sanning för dej själv, för det är det verkligen inte! Du är INTE patetisk. Du är stark och modig, enligt mej.
Tänk positivt och följ ditt hjärta.
Det här klarar du älskling! Hemlängtan vet jag mycket om, men jag ångrar inte att jag stannade här nere ett år. Man lär sig så mycket om sig själv och blir ett par erfarenheter rikare.
Även om ett år på Irland kanske blir det roligaste du gör här i livet så tror jag ändå inte att du kommer ångra dig att du varit där.
Jag tror på dig i alla fall vännen och jag finns här. Hemlängtan är någonting som nästan har dränkt mig flera gånger, men jag är fortfarande kvar och jag trivs :)
Puss på dig!
