Ichigo Goes Irish

Irland Dag 1

Så då var dagen här, dagen då jag skulle möta mitt nya hem för första gången, hade hjärtklappning hela dagen, vad skulle jag säga? Vad skulle de tycka om mig? Jag håller på töja ut ena örsnibben, hål i naveln och två tatueringar… hur låter de?? För mig är de helt okey, men skulle de gå på mitt utseende före vem jag verkligen var? Nåja, jag och mamma steg upp vid 5-tiden på morgonen, duschade, fixade hår, småbråkade lite, när jag är stressad så blir jag allmänt surig och stor i käften, Sorry Mamma! Älskar dig oavsett. 

Oh well, väl på flyget insåg vi att jag hade 13 kg i övervikt, de sög rätt så mycket, men mamma tog fram plånboken och betalade övervikten, jag trodde vi skulle packa om men jaa, på SAS sa de i alla fall att om jag visade upp kvittot i Dublin så skulle jag inte behöva betala igen för övervikten. *pewh*

Jag tog ett tårfyllt farväl av mamma, sedan gick jag runt på taxfree innan jag började söka min gate, fick gå väldigt långt åt fel håll för att ens veta var jag skulle. Nåja, på vägen tillbaka så ser jag tre stycken killar vid ett bord, jag kände verkligen igenom dom, kunde dock inte placera var jag sett dom tidigare.. Glodde nog en hel del utan att tänka på de för dom såg lite obekväma ut när de märkte jag tokstirrade på dom.. Men vad fasen, de var ju EMD! Big time LOL!

Oh well, jag fortsatte genom en tull innan jag äntligen hittade min gate, skrev ett smådesperat hejdå sms till mina vänner, för att sedan köpa lite Loka och en Expressen.. Sedan bar de av till Dublin med planet, jag somnade relativt fort på planet, var totalt död, fick sova en timme i alla fall, vaknade upp väldigt pigg. Men insåg också att min klocka hade stannat, vände mig om för att fråga de som satt bredvid mig i stolraden vad klockan var men de båda två svenskarna sov djupt. Så jag vände mig till den andra stolraden som var på andra sidan gången bredvid mig, en väldigt söt äldre dam i 65 års åldern satt där. De visade sig att hon inte var svensk som jag trodde hon var, hon var irländare så tänkte att de skulle bli lite av en utmaning att förstå henne, hon bröt riktigt ordentligt på irländska, men de gick att förstå större delen av samtalet. Hon frågade lite vad jag skulle göra på Irland och jag berättade min historia om varför jag skulle dit, hur länge jag skulle vara där och så.

Vi satt och pratade tills vi landade, dvs i 1,5 h (själva flygresan var 2,5h), hon hade även förstått att jag var lite smånervös för jag hade ingen aning om var jag skulle sedan på flygplatsen, eller var man hämtade sitt bagage och så. Hon var rar nog att visa mig var man hämtade ut bagaget sedan var hon supersöt nog att hjälpa mig att hitta till var jag skulle checka in mitt bagage till Galway. Dock fick jag lite problem i In Checkningen, jag måste betala igen, så fick yra runt som en höna med denna dam, vars namn var Elin, var man skulle betala övervikten, och stressad var jag, jag hade drygt 15 min på mig innan incheckningen skulle vara till Galway och jag hade inte ens fixat mitt bagage.. GAAH!

Sur och irriterad över att tjejen på Arlanda inte hade bättre koll på situationen fick jag betala kring 85 euro till för övervikten.. Sug k*k! Nåja, när de var klart och jag faktiskt märkte jag skulle hinna i tid så kramade jag adjö till Elin och tackade för all hjälp! Jag hoppas jag någongång träffar henne igen, hon var så himla rar! Jag tror jag var så stressad över hela situationen att jag inte ens tänkte på att jag plötsligt befann mig på Irland.. 

Jag sprang till nästa gate där jag skulle med ett jäkla lite sketet plan till Galway, nog uppe i varv från bagage grejen så skulle jag sätta mig i ett plan som hade 10 rader med sittplatser och två små små stolar på varje rad.. Hela den flygningen var de värsta jag varit med om, de skakade de guppade, och piloten sa hela tiden i högtalarna att man var tvungen att ha säkerhetsbältet på sig hela tiden för att de, jaa, de var massa luftgropar och riktigt blåsigt.. De var inte särskilt kul kan jag lova.. Satt bredvid en trevlig engelsman från Manchester, han försökte lugna mig hela tiden under flygningen, vilket var väldigt snällt. Tur var bara flygturen bara varade i 45 minuter..








Nåja väl framme i Galway var jag totalt uppe i varv med hjärtklappningen och totalt förvirrad tog jag mitt bagage och var på väg ut, då en kvinna stannade mig och sa “Matilda?” “Yeah?” svarade jag, fortfarande förvirrad.. “Hi, it‘s me Karen!” …. lite konfunderad... “Oh yeah! Hi Karen”.. Då blev jag ännu mer nervös, här kommer jag och ser totalt borta ut, stirrar mest bara på henne, hälsar på Karen, hennes mamma och dottern.. Vi tog bilen till nått köpcenter där de skulle handla liggunderlag och sovsäckar och sedan skulle de fixa nå med en bil och sedan for vi hit, mitt nya hem.. Jag tror inte jag fattade vad som hände och jag var väl relativ tyst mesta dels av den dagen, jag var såå trött, så förvirrad och hade väldigt hög plus.. Så jag packade upp mina kläder och annat med hjälpt från lilltjejen vars namn jag inte kan stava men de uttalas ungefär “Qwewe” och började känna mig lite illa till mods då jag kände att min engelska lät hemsk, var så nervös.. I vanligfall är jag väldigt bra på att prata engelska eftersom de har används i min vardag i drygt 10 år.. Jag fick dock till min stora förvåning en hel del komplimanger för min engelska, båda från Karen, hennes mamma, “Qwewe”, och några av deras vänner jag hann möte under första dagen. De menade på att jag låter mer brittisk och många blev jätte förvånade när Karen berättade att jag var från Sverige, eftersom jag inte har någon brytning från svenskan.

Så vi åt lite grann, de blev rostad macka med smör, majonnäs, sallad, tomat, och bacon.. Såå gott.. Farligt gott… Jag gick sedan och la mig efter att Karen sett hur trött jag var och bad mig vila en stund. Efter kanske 45 minuter knackade hon på min dörr och frågade om jag ville gå på en promenad nere i stan och trött som jag var och helst bara ville sova men så sa jag “Okey, let‘s go.” Jag kände att jag ville inte vara otrevlig så jag hängde på, så vi tog bilen ner till Galways centrum, ska tillägga att jag bor 6 km från själva stan, jag bor i ett område som heter Barna, mindre än Bergnäset, och de är lite av ett rikemans område, väldigt perfekt allt och väldigt proper, urhäftiga hus.. Nåja, de var ganska skönt att ta en lugn promenad och se mig omkring, de är verkligen vackert här, de är sjukt.. Inte alls som jag föreställt mig men de är vackert, de är tydligen mindre än Luleå så trodde de skulle vara mer en småstadskänsla, men tvärt om, de känns större än Luleå..

Nåja, vi gick och köpte en mjukglass, som här heter “99”, vilket inte var särskilt gott. Den var väldigt vattning och smälte fort.. Sedan for vi och skulle hyra film och ha en tjejkväll, då pojken Conal och hennes man Carl har en grabbhelg nere i Cork.. Dom sprang runt där och kollade in typiskt tjejiga filmen och de blev “Bröllopsduellen” eller “Brides war” som den heter på engelska.. Själv var jag fortfarande trött och inte blev jag piggare heller, bara tröttare, så väl hemma igen så sa jag åt Karen att jag var på tok för trött för att se någon film och bad om att få gå och sova, hon log bara och sa “Ofcourse Matilda, you had a long day today, you go to bed now, sleep tight! ” Så gick och borstade tänderna och tog på mig pyjamasbyxorna, en långärmad tröja och stickade knästrumpor jag hade tagit med mig, jag frös som en tok, tog ett extra täcke och la i sängen, sedan slog jag på Scrubs som vanligt och somnade så fort jag mitt huvud tog i kudden..


Kortfattat så var dagen stressig och lite jobbigt, kände mig illa till mods där ett tag och ville bara ta planet hem igen, hade ett svagt ögonblick. Men jag smsade mamma och pappa så då kändes de lite bättre. Min engelska lät totalt hemsk hela den här dagen (tyckte jag), tror de var för att jag var så pass nervös att jag stammade mesta dels av tiden..

JO, jag är utan internet och detta är varför jag lägger upp dessa inlägg senare än planerat, jag har redan skrivit dag för dag innan jag får internet på hel tid.

 

Puss och Kyss!