Ichigo Goes Irish

Ja det kan man väl säga. Jag måste nog vara totalt sämst på att blogga men har varit typ sjuk ganska mycket under veckan och stressat runt med barnen, och haft hemlängtan så haft den sämsta veckan någonsin..

Till att börja så funkar knappt min Pinky nå mer.. (Pinky = laptop, döpte om henne, haha.) Well, Pinky fick iallafall ett ytterligare rosa kompanjon. Köpte mig en rosa datamus med rosa strass på! Sjukt söt! WOHO!

Iallafall min hårddisk verkar ha åkt på lite stryk så måste kontakta Dell här i Galway, skojs, okey jag pratar hyfsat bra engelska men tekniska termer suger jag på totalt.. hur ska de här gå?? *buhu*

Sen som sagt, har haft jättemycket migrän på sistone, typ varje dag, och min ångest känns på nått sätt värre hela tiden.. Jag skyller allt på min hemska p-stav som jag ska ta ut när jag kommer hem till Luleå, har typ alla biverkningar man kan ha från den, mina största problem från de är att jag tappar galet mycket hår samt har hela tiden ångest och panik.. Vilket gör hela ens liv lite jobbigt.. Bleh!!

Sedan så igår kväll så lyckades jag spille te över min bröstkorg och tro mig jag skrek nästan.. De gjorde ont och dagen efter är jag fortfarande helt illröd!

I lördags den 24/10 så var det också 8 år sen sedan min farfar Bengt fick somna in. Saknar han så, han var sträng med hur han ville ha saker, men han hade ett hjärta av guld och finast var han.

Alltid med sin snus i fickan, Ettan lös, och sitt glasögonfodral i bröstfickan tillsammans med sin älskade kam.

Han var alltid så fin min farfar, saknar han verkligen. Men jag vet att han tittar ner på mig och är stolt.

Jag undrar just vad farfar skulle ha sagt om han visste att jag hade en chihuahua, eller vad jag gått för linje på gymnasiet, eller att jag drog till Irland.

Han skulle nog kalla Nozz en råtta, men mysa massa med han i smyg och tycka mycket om han och skratta gott för sig själv. Sen så skulle han tycka att de var bra att jag lärde mig sy så jag kunde laga kläder. Sen så skulle han nog vara stolt över att jag åkte till Irland och lära mig språket.

Även om han inte skulle säga allt de här högt så skulle han nog tänka det. Min farfar var en ganska diskret person, iallafall som jag kommer ihåg han. Tänk att de är 8 år sedan han dog, det är ganska ofattbart..

Jag minns den dagen, jag kom hem från skolan, mamma ropade på mig från övervåningen och jag hörde på hennes röst att något var väldigt fel. Jag hinner knappt in i vardagsrummet innan jag ser henne gråta och hon säger att farfar har dött. Jag minns att jag blev förstumad och började gråta, gick in på mitt rum och tog telefonen och ringde mormor direkt. Jag ringde alltid mormor och berättade allt, vi grät båda två i telefon. Sedan gick det en stund och vi tog bilen till äldreboendet på Tuna/mjölkudden som farfar var på för att säga hej då.

Jag minns att jag var så rädd för att de skulle vara sanning att jag stog hur länge som helst i hallen och ville inte gå in.Båda mamma och pappa försökte locka in mig i rummet för att säga hej då till farfar, men jag bara kunde inte. Så det var när min yngre kusin Johanna kom och tog min hand och lugnande mig och sa att allt är okey som vi båda gick fram till farfar. Han låg så stilla och fint, såg bara ut som att han sov. Men det kändes overkligt, farfar låg ju bara där, han gick aldrig mer att väcka, det kändes som så konstigt. Vi gick fram till sängkanten och jag strök han över kinden och viskade "Sov gott farfar".

Både våran familj och pappas bror Svens familj var där och farfars syster Bibi. Vi tog ett långt och stillsamt farväl av en mycket älskad bror, pappa och farfar.

Jag vet att jag även sjöng på farfars begravning, "Bred ut dina vida vingar". Jag minns när jag stog där och sjöng så kom ett mellanspel och jag log, jag tittade mot en ikon av Jesus och bara log. Jag vet att de var några som frågade vad jag log åt, jag svarade antagligen att jag tittade på en ikon av Jesus. Men de var inte bara ikonen, utan hela känlan av att jag visste att farfar var där med oss, han tittade och log åt oss. Jag visste redan då att farfar hade kommit hem på riktigt.

Det är svårt att förstå att det är 8 år sedan. Jag gick i 6an då, de året skulle jag fylla 12 år.

Så farfar, jag tänker på dig och hoppas du ser efter oss, alla dina barn och barnbarn. Tack för allt du gav oss<3.