Ichigo Goes Irish

Idag sprang jag runt i Galway centrum och hittade lite saker. Bland annat en film jag för länge sen älskat genom hela min barndom.. Minns de den otroliga filmen Black Beauty? Jag såg den helt plötsligt och jag kunde inte låta bli, jag tänkte att jag måste ha den, jag måste se den. De verkar som hästarna spökar i mitt huvud, saker som har med hästar dyker upp över allt.

Men när jag lyssnade på introt till filmen kunde jag inte låta bli att blunda, njuta och le. Förstå så man har älskat denna film, de är ju så underbar och musiken, den drog tillbaka alla minnnen jag har från då jag var liten, ni vet då man var besatt som mest i hästar, då man lekte med dockrna och leksakshästarna, oj så jag älskade de.

Jag var större delen av min tid som liten ensam, jag hade sällan någon att leka med och en riktig vän fick jag inte för än senare. Jag lekte ofta själv och vilka otroliga historier man kunde komma på, fantasin flödade som vatten i en fors. Jag var så besatt av drömmen om min egna häst att jag hade inte plats för något annat. Alla drömmar hade med hästar att göra, alla steg i mitt liv har på något sätt haft hästar inblandade på något sätt.

Hästar förstår jag mig på, dom förstår sig på mig. När man väl  kommer till den punkten att man kan se in i varandras ögon och veta att man litar på varandra finns de inget som kan bryta de. Ett band mellan en människa och en häst är något så otroligt, du kan aldrig rida en häst på riktigt om du inte litar på hästen och hästen litar på dig. Tänk er att ha ett band med ett sådan stort djur, att en häst har sådan respekt och förtroende för dig att den lyder minsta vink, de är en känsla som knappt går att beskiva. För er som har upplevt känslan förstår vad jag menar, ni som inte har, ni borde.

Jag kan inte förstå hur jag kunde glömma bort hästar så fort efter att jag sålde Vikki. Vikki var en riktigt härlig knasboll, hon var omöjlig och egentligen passade vi inte alls med varandra, men ändå gjorde vi de. De var ett mysterium. Vi var så olika men så lika. Vi var båda så otroligt envisa och hade bestämda åsikter om vad som skulle ske. Jag ville gå åt höger, hon ville gå åt vänster. Men hon var underbar på sitt sätt, hon kunde vara helt hemsk i hagen när man hämtade in henne, hon bet mig, hon sparkade mig, hon stegrade och sprang ifrån mig och smet från mig.

Men när vi var på våra skogsturer, när vi kom och red in på en stig och kom fram till en lång smal väg visste vi vad som gällde. Vi stannade, vi tittade, hon var uppmärksam till min signal, vikade öronen bakåt, ivrigt stampade hon i marken, jag höll henne lite, sedan släppte efter på tyglarna, skänklade på henne, hon fick min signal..

Stegrandes så satte hon av i full galopp, jag ställde mig upp i byglarna, lättade från sadeln, lutade mig framåt för att göra de lättare för henne  att ta sina kraftfulla steg. Dom stunderna var vi som en och samma. Vi visste exakt hur vi tänkte, vad vi ville, vi älskade livet för vad de var. Känna vinden i ansiktet allt runt omkring stannade upp. Inget kunde komma åt oss, de var bara vi två, bara vi, dom stunderna. Jag fick glömma allt för en stund.

Dom stunderna, dom minnena är något jag värderar otroligt mycket. Jag och Vikki var aldrig någon perfekt match för varandra. Vi skulle aldrig bli de heller men vi fick lära känna varandra och ha 2 roliga år tillsammans. Innan vi bestämde att de vi måste gå vidare i livet, gå dit vi hör hemma. De är drygt 4 år sedan jag sålde henne tillbaka till sin gammla ägare, och jag vet hon är hos en familj nu som tar mycket väl hand om henne. Hon är där hon ska vara.

Vikki, du var min första häst och du var otrolig på ditt sätt, vi skapades oss en band som jag många gånger saknar. Du var en riktigt fin vän tösen. Jag saknar våra äventyr, jag hoppas våra vägar korsas igen någongång.

//Ichigo