Harmoni & Förståelse
Dagen gick fort efter städningen, gick direkt efter städningen och hämtade barnen från pianolektionen, vi fick av slumpen skjuts till Morrelliz av Efas mamma, (Efa är Caomihes bästis) som såg oss av när vi väntade på bussen. Superskönt att få åka bil tillbaka, speciellt då det började regna, hehe, ovanligt va?:P
Nåja, vi åt på Morellizz och vi köpte curry chips. Jag fejlade i att vara nyttig till middag, var så trött så orkade inte ställa mig och laga mat.. Nåja, vi åt dära och jag köpte åt barnen var sin läsk, trots att dom inte får dricka läsk på veckorna. Och jag ska motivera till varför jag gjorde något jag egentligen inte får.
Saken är den att när barnen gör något bra tycker jag att dom får för lite beröm av Karen och Karl ibland, och att dom har så lätt för att ge ut bestraffningar när barnen gör fel. Och sen är det också så här att i veckan har barnen verkligen skött sig, dom har verkligen inte alls bråkat och tagit det lungt. Jag tycker att detta beteendet ska belönas och för dom att se att om dom sköter sig bra så får dom nått bra från det. Men sen menar jag inte heller att det ska ske varje gång dom är duktiga men just från en sån här jobbig period som varit och det är 3 dagar som har varit helt underbart lugna så tycker jag absolut dom ska få en belöning. Och jag tog det från egna pengar, visst, men jag tycker bara att dom förtjänade att få något gott och dom blev ju så glada.
Hela kvällen har ändå varit bra, dom har varit lugna och upptagna med sitt och jag och Macca har suttit på skype och tagit igen vad som hänt på sistone då hon varit i Piteå. Sedan nattade jag Conal klockan 21:00 och sen Caomihe 21:30.
Sedan hände något spännande så jag skulle natta Caomihe, hon har ju länge tjatat och retat gallfeber på Karl att hon vill ha en hund men han har så ofta blivit arg på henne för att när han sagt nej så har hon bara fortsatt tjata.
Och jag känner igen mig så galet mycket i det här. Dvs, jag och min mor.. Stackars kvinna säger jag bara. Min mor är en enastående kvinna som ens klarat av mitt eviga tjat, min otroligt jävliga attityd i mitt vilsna tonårsliv. Tror inte min bror ens var i närheten lika hemsk som jag var. Och just det här om hund, den etappen har vi också gått igenom, dock var jag äldre än 11 år. När jag var 11 år var det bara hästar som gällde.
Men saken var den att jag tjatade ju i drygt 8 månader intensitv om att skaffa hund och det var bråk om det hela tiden, mamma min, var hundrädd och jag älskar hundar, förstå hur det inte gick ihop alls! Men efter många om och men då jag hade en lång period att vara väldigt ensam och utan kompisar så sa till slut min mamma okey. Jag minns hennes ord så väl, för jag trodde jag drömde, "Det ska vara det minsta du hittar! Och jag ska aldrig behöva ta hand om den!" Hahaha, jootack det var bland det minsta jag kunde hitta men att aldrig ta hand om den, ojoj, hon är så kär i lilla Nozzen nu att jag vet inte vad hon skulle göra utan han nästan. Det är mammas och pappas "första barnbarn" haha.
Nåja åter till Caomihe, hon frågade mig vad hon skulle göra för att få Karl att förstå att hon ville ha en hund, vad skulle hon behöva göra för att få en?
Jag har sett dessa diskutioner då Karl verkligen hatat dessa samtal om hund och blivit arg, speciellt då Karen bara suttit och skrattat och tyckt situationen är rolig så har jag verkligen sett hur det såg ut då jag och mamma gjorde samma sak. Jag tycker så synd om Karl på många sätt ibland, speciellt för detta och jag kände att jag var tvungen att försvara honom.
Så jag satte mig och berättade för Caomihe att det är inte lätt att ta hand om en hund och att jag fått göra uppoffringar när jag haft Nozz. Och när man är 11 så är det inte så enkelt att ha en hund på egen hand och att jag faktsikt är glad att mamma eller pappa inte gick med på att skaffa hund då jag var yngre. Jag hade aldrig klarat av det, och det var ju inget jag kunde se då, men det förstår jag nu. Men hon matade på med nya frågor och ville härma mig så att hon skulle få en hund.
Så jag satt och försökte och förklara att vara så ensam som jag var under den perioden och såå är inte så kul i längden. Jag försökte förklara för henne att en hund är ingen lek att ta hand om, och att jag som var 17 år när jag fick Nozz, hade till och med jobbigt med att uppfostra han, hur ska då inte en 11 åring ha det på helt egen hand. Så efter ett långt samtal så frågar hon om jag tycker hon borde sluta reta gallfeber på Karl, kanske sluta prata om det helt så kanske chansen är större?
Jag säger bara att jag tror för hans skull att hon borde sluta reta gallfeber på han, men också kanske att han ändrar åsikt om det om nått år, då barnen uppför sig bättre, kan ta mycket mera ansvar och sen se att det finns tid. För att just nu så har dom ju knappt tid att ha en hund med tanke på att barnen har typ 100000 aktiviteter på fritiden och vem är hemma mest? Jo jag, men det är ju inte jag som ska äga hunden, och inte jag som ska ha den resten av livet så ja. Det måste finnas mycket som ska spela in för att ha hund.
Hon tog det svaret och sa "okey, jag ska sluta gnälla på Karl". Jag vet inte om hon ens ville höra allt jag sa och hur mycket som faktiskt gick in i hennes lilla huvud, men det kändes ändå som om jag nådde fram, åtminstone lite grann..
Sen jag kom hit så har jag fått så mycket mer respekt för mina päron, just för att jag ser hur mycket jobb det är att ta hand om ett helt hushåll och sen två barn. Men det är väldigt kul ändå, jag får lida lite, lite payback ;) Men också att jag får bara mer och mer förståelse för vad mina föräldrar gick igenom och jag är glad att jag åkte hit till Irland. Detta blev mitt wake up call.
Haha nää, jag älskar mina föräldrar så att det gör ont, jag vet inte vad jag skulle göra utan dom. Jag är också väldigt glad för alla beslut dom gjorde för mig när jag var yngre, dom lärde mig att se skillnaden på rätt och fel, upp och ner, höger och vänster, om ni nu föstår vad jag menar med det.
Så tack mina älskade päron för allt fint ni gjort, och gör för mig än idag, utan er skulle jag vara totalt lost.
Puss och kraaaam
Älskar er <3
