Ichigo Goes Irish

Vågar du alla dagar i veckan vara vem du är? Har du en mask uppe för att ingen ska se?

 

Jag följer en hel del bloggar (37 st för att vara exakt). Jag älskar att läsa bloggar, jag älskar att läsa om "udda" männikskors liv, dom som har en annan åskit än vad resten av samhället har.

 

Ta tex Underbaraclara , hon är en ung tjej under 25 år som kände att det liv som samhället tycker man ska leva som ung tjej inte var hennes grej. Hon är en riktigt pysseltjej som har det mest klocka tipsen till allt, recept på perfekta kanelbullar och klappgröt, 80-talist, eget hus ute på landet, gift, femenist, kristen och hemmafru.

Jag undrar just hur många som säger åt henne att "du är ung, sluta bete dig som en äldre kvinna, var ute och festa och dansa som alla andra, vad försöker du åstakomma med detta? Vill du ha uppmärksamhet? Som du lever är inte sunt, du är bara 23, inte 43! Du borde ta ett jobb istället, låt inte din man göra allt jobb. Du som är femenist ska väl inte bete dig så här?"

 

Jag menar HALLÅÅ! Jag tycker verkligen av hela mitt hjärta att folk som sitter och tänker och säger så verkligen tänka efter innan dom öppnar munnen! Ska alla tjejer istället klä upp sig utmanade varje gång de ska på fest, hoppas att en full odräglig kille ska taffsa på dom så dom får lite bekräftelse på att dom ser bra ut? Eller dricka sig så full så dom ska magpumpas eller ligga och spy på en toalett? Ska vi vara korrekt klädda och se ut som bondinbella (jag har inget emot blondinbellas blogg för er som undrar men..), ska vi alla gå och se likadana ut på stan som några rikemans ungar hela högen?

 

För om vi klär oss udda, har udda intressen, då får vi skit för det?? Jag gick i Sweet Lolita i 2 år och före det hade jag en udda stil redan, jag var väldigt inspererad av asiens mode.  Jag träffade många männiksor på stan som kom fram och sa "Vad sööt du är! Var har du hittat dom kläderna, så fin kjol du har. Vilket söt pälskrage etc etc" och det gjorde mig alltid så väldigt glad. Men det fanns ju självklart de människor som hade en annan åsikt.

 

En specifik händelse var då en kvinna kom fram till mig på stan en dag följande konversation hände:

 

Kvinnan: Jasså, är det nån ny teater på gång i stan?

Jag: Uhm, näää? Va?

Kvinnan: Ja men dina kläder?

Jag: Vad är det om mina kläder?

Kvinnan: Jag tänkte bara att du måste vara med i en teater för ingen människa skulle väl gå runt i sånna där kläder frivilligt?

Jag: Ja vet du damen, att detta är något jag går runt i frivilligt varjedag för att jag gillar det och trivs i det.

Kvinnan: Då gör du det bara för att få uppmärksamhet!!

Jag: Nej, det gör jag inte, jag trivs och tycker det är fin med denna klädstil och det är väl ändå upp till mig att avgöra det?

 

Kvinnan går surt därifrån och fräser något. Jag står helt ensam kvar och funderar vad i hela friden handlade det där om. Kvinnan var i kanske 45-50 års åldern. Jag minns att jag var så förvånad och ledsen samtidigt. Jag fick ofta höra jag sökte uppmärksamhet och skulle sluta med det dära tramset. Efter många års kämpade med det lilla självförtroende jag hade så gick jag sakta men säkert tillbaka till en "normal" stil.. Jag förlorade kampen, orden bet för hårt, såå ja, samhället 1-0.

 

Men samtidigt kan jag väl tycka också att varför? Varför ska vi behöva följa en norm hela tiden? Jag tycker att dessa människor som verkligen sticker ut ur i mängden ska kunna behandlas som "normala" människor. Det handlar inte om uppmärksamhet, det handlar inte om att visa upp sig för någon. Det handlar om att vara sig själv, det handlar att våga utföra det man tror på även om vissa tar större plats än andra. Sånna här människor är min hjältar, för dom står på sig själva, dom vågar och har kraft att göra det som dom vill. Så varför kan vi inte bara sluta upp med alla fördommar som finns mot människor, varför kan vi inte alla vända andra kinden till.

 

 

Vi alla är ju lika mycket värda i Guds ögon, varför kan vi inte vara det i varandras ögon. Jag menar, en alkis är inte mindre värd än mig. Bara för att han/hon gjorde några snesteg i livet och inte jag gjort det så betyder det inte att jag är mera värd. Jag är bara en människa, det är den andra personen också. Bara för att vi alla är olika, bara för att vi alla inte har samma mål i livet behöver vi inte klanka ner på andra. Och varför gör vi det? För att må bättre om oss själva? Tycka att vi gjorde ett sådant jäkla bra jobb med att vara som resten av samhället vill vi ska vara?

 

Om du vill gifta dig ung så gör det, om du vill köpa hus och allt där som hör till så gör det, om du vill ut och festa ikväll och spy på en toa så gör det, om du vill göra något så gör det!! Skit i vad alla andra  säger och vad de tycker, det är ju inte deras val, inte deras liv. Utan ditt, bara ditt.

 

Jag menar, jag vill en dag ha barn, vara gift, ha en norrbottens gård med hjärssgård, jag vill ha ett stall med 2 hästar. Jag vet exakt hur jag vill inreda mitt hus, jag vet exakt hur jag vill ha mitt stall. Jag vet jag vill mina barn ska heta i för- och mellannamn och att jag ska behålla mitt efternamn fast jag gifter, för mig är det viktigt att behålla min pappas namn, och föra det vidare. Jag vet att jag är inte redo för det idag. Men jag hoppas inte det är för långt ifrån.

 

Jag vill vara gift innan jag är 30 år, jag vill ha mitt första barn strax före 30, jag vill ha mitt sista barn senast när jag är 38 år. Jag vill ha barn då jag flyttat ut på landet, jag vill att mina barn ska växa upp med hundar, katter, kaniner och hästar. Jag vill leva en riktig svenssonsvensson dröm. Jag vill aldrig flytta ifrån det kära Luleå jag växt upp i. Jag vill flytta tillbaka till Måttsund, där är jag född, där ska jag dö. Jag vill gifta mig i Gammelstad kyrkan för det är min kyrka jag sjungit i, jobbat i, konfimerats i, döpt mig i.

 

Jag köpte mig en kyrkstuga för att kyrkbyn ligger mig så nära om hjärtat. Och hur många sa inte åt mig då "Vad fan ska du med en kyrkstuga till? Du är ju bara 19 år gammal? Du kan göra så mycket bättre med dom pengarna!" Och när jag frågade dom vad dom tyckte jag skulle göra med alla sparpengar så blev svaren, köpa en lägenhet, köpa en ny bil, elektronik etc etc.

 

Men då ställer jag mig frågan, vad ska jag med det till? En bil?? Jag har inte ens körkort, och när jag tar körkort tänker jag inte skaffa någon bil det första jag gör. Och köper jag mig en bil tidsnog så ska det vara en skruttbil som knappt går framåt. Jag tänker aldrig i mitt liv köpa en lägenhet för så fort jag kan får pengar över så flyttar jag till hus i Måttsund.

 

Jag köpte mig en kyrkstuga. Mina första -- kr köpte jag mig en liten stuga, en stuga i som är en del av ett världs arv. Kan ni tänka er vad häftigt det är. Min stuga är just över 300 år gammal och bättre skicka kan den inte vara i. Det här är mitt livs bästa beslut, jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde det. Kyrkbyn för mig är en sådan stor del av mitt liv att jag skulle aldrig kunna säga nej till ett sådant tillfälle. Kyrkbyn är en plats med så många underbara minnen. Jag och min familj har alltid firat midsommar där, alla helger och dagar man varit med mormor i hennes kyrkstuga, där hittar du människor i alla åldrar, där hör du kyrkklockorna ringa, där har vi historia av människor som kommit och gått.

 

Ska ni döma mig för att jag är 19 år och spenderade -- kr på en stuga? Men pengar min mor och far har sparat för mig och samma summa pengar för min bror sedan vi vara nyfödda små bäbisar just för att vi skulle kunna göra något kul med dom när vi blev äldre? Ska ni döma mig för att jag slog tillbaka? Ska ni döma mig för att jag gjorde det för att jag ville det? Ska ni döma mig för att leva ut en dröm?

 

Det är precis vad allt handlar om. Du måste själv våga leva ut dina drömmar, du måste själv våga vara den du är. Du måste tro. Jag är 19 år, jag har redan en del av min dröm. Jag har det för att jag aldrig slutat tro eller hoppas.  Vad har du av dina drömmar?

 

Blondinbella har ett eget klädmärke, aktieföretag och en egen blogg som sitt företag, det är en del av hennes dröm och mål och hon är 19 år. Underbaraclara bor i ett hus på landet med sin man och är 23 år, hemmafru som älskar att baka och diskutera viktiga frågor och det var ett av hennes mål och drömmar med livet. Jag är 19 år jag har min kyrkstuga och min hund. För mig är det en stor framgång, jag har nått en del av mina mål.
Det är inget fel med att vara ung och vilja ha drömmar redan nu, det är inget fel att vara hemma fru om man väljer den livstilen, det är inget fel med att vara politsikt insatt om man vill det, det är inget fel med att vara sig själv.

 

För er som känner mig och inte känner mig så handlar det inte om pengar, högsta utbildningarna, vem du är eller vart du kommer ifrån. Det handlar om vad ditt hjärta säger åt dig att göra, vad ditt hjärta vill säga till dig. Sen är det bara upp till dig att lyssna eller ej.

 

En dag, en dag kommer saker att hända då du minst anar det. Ta vara på varje ögonblick i livet och försök se världen för vad den är.

 

Att döma är är så enkelt och lätt, att inte döma är svårare. Jag är inget helgon jag själv, jag har dömt människor för deras fel och brister så många gånger det är skamligt. Men jag försöker ändå, jag försöker vända andra kinden till, just för att jag inte vill döma andra, jag vill bli behandlad som jag behandlar andra.

 

Jag tänker aldrig sluta tjata om detta, just för att detta är något viktigt, viktigt få drömma, det är viktigt att ta bort masken från våra ansikten.

 

God Bless you.

//Ichigo